Tidig morgon i centrala delarna av Västerås
och jag springer. Det är litet kallt, men om en
timma kommer jag vara varm efter löpningen
ut mot Hovdestalund.
Värme är bra, värme och kaffe gör allt
litet behagligare.

God förmiddag!

Luften är mättad och jag sover ingenting.
Effektivitetsmaximum och jag intalar mig att
jag är hög på mina superkrafter.
Jag orkar allt och bangar inget.
Näst sista veckan i maj och jag äter livet
med soppsked (ikväll på jobbet).

Ibland blir det jag skriver tolkat alldeles bakom arslet.
Nu måste jag ut och springa.

Jag har tagit min tillflykt hem till mamma,
för att få jobba
för att få vara i fred
och för att få dricka te i mammas kök
utan att bli avbruten.

Jag har haft en fantastisk dag hemma på
gården där jag läst, planterat och serverat
lunch. Det var så trevligt att bara skrota
omkring helt planlöst utan att ha någon tid
att passa att jag missade just en tid vi hade
att passa. Odd och Vilde fick gå på ett halvt
kalas, eftersom jag sett fel på tiden.
Otroligt!
Natten till idag hade jag och Beppe feber,
men nu mår vi bättre. Så jag när ett visst
hopp om att kunna springa imorgon bitti.

Vi kom från intet
vi går till intet
Däremellan är vårt liv
En strimma ljus
En dikt



Ragnar Thoursie

Jag hör dig. Dina ord broderar livslögner
långa nog att omfamna en hel värld och
jag känner hur mitt motstånd växer tills
det inte går längre.
Så jag säger det.
Jag säger det som är tydligt och har varit
det länge, kanske alltid, för mig och så
många andra.
Men samtidigt vet jag att du inte kommer
att vara mottaglig förrän du nått din botten,
så se mina sanningar som akut mentalhygien
tills du är redo för livet, det verkliga livet
som inte vill vare sig kontrollera eller stjäla
ditt syre.
Jag finns här. Jag är din vän.






______________________________________

Det här nya livet, som giftpil, är inget jag är direkt stolt över,
men det var jag inte när jag ägnade mig åt att vara behagsjuk
heller.
Jag tänker att jag är som Tuva Novotnys karaktär i norska
komedin Dag - jag blir tvungen att kasta upp om jag far
med osanning.
Så ja, din samvaro tillsammans med mig kan vara en smula
obekväm, men jag  l o v a r  att jag aldrig kommer att fara
med osanning.

Jag älskar klämdagar.
Det är så lugnt och skönt på jobbet.
I öronen har jag Anna Carrfors Bråkenhielms
sommarprat från 2010 (ja, jag är fortfarande
besatt av  programmet Sommar och jag är så
tacksam för pod-radio).
Natten hemma var rörig, så där som det har en tendens
att bli när energierna är dåliga, vilket är det minsta man
kan säga om gårdagkvällens sordi.
Imorse blev jag väckt strax efter 5 och gav barnen
varma filtar framför barnkanalen och snörade på
mig löparskorna.
Så nu startar jag arbetsdagen, som du klämmer,
och känner mig nöjd med en stor balja kaffe intill!

Välkommen fredag!

Kaffet är slut och träningsvärken dödar mig.
Jag vill egentligen bara kramas och somna
till en bra film, men det går ju inte för det
är när arbetet tar slut som jobbet startar,
det egentliga, i hemmet.
Jag känner att min 40-årstrots har tagit ett
nappatag om mig och jag vill inte laga mat.
Möjligen kan jag tänka mig att äta den,
men jag vet inte jag.
Här på jobbet blir jag matad med mandelkubb
av Monica som förbarmar sig över mitt
midjeomfång.
Och på lunchen träffade jag Teresa, som jag knappt
höll på att känna igen efter att ha gått ner X antal
kilon med hjälp av en LCHF-diet.
Teresa inspirerar alltid och hennes kramar är sköna.

Igår var det dags för en omgång med Polisen.
Uppslutningen var god och energin hög,
men ärligt talat idag känns det som om det
var jag som fick mig en omgång.