Vick2ria

Jag vet att det kän vara tufft med små barn. Något som är än mer tufft är en 42-årig bebis.
Ärligt talat, vad ska jag göra? Va d som kommer ur den medelålders mun vill jag inte ens
skriva, men det gör ont och sårar. Därom råder ingen som helst tvivel. Hur kan man bli arg
när ens barn har ont och är tillintetgjord av panik och smärta?! Idag kommer bvc hem till oss
igen. Jag tror att dem ska få lägga in oss (läs; mig och barnen!).

Har Du ngn erfarenhet av män som beter sig så här!?

Joa, vilken typ av rött te? Ett rooiboo vilket som helst eller något specifikt?!
Cam, fänkålste har vi dragit igång med och ser inte ut att ge ngn effekt.
Marie, minifom får man köpa receptfritt och det gör vi, maxdos (20 droppar)

Vilde har just fått på sig sin första klänning... *ha ha* ett bajsmonster bär
klänning. Allvarligt talat, det är något märkligt att klä på sin flickbebis.
Det är som att vara sex år igen.

B å d a barnen har kolik och vid alla instanser som vi når får vi ett hummande och ett huvud som åker på sned. Cam tipsade om "skrik och knip-droppar", men sådana skrivs inte ut förrän bebisarna blivit sex veckor, så där kvalar inte våra 11 dagars in. Allt hade fungerat om det inte varit för att mannen, som suckar och pustar. Han kallar det för terror. Och det är då det blir svårt. Jag vill skydda barnen. Jag blir en tigrinna. Mina fin fina bebisar. Alldeles bedårande ljuvliga!
Nu har jag tagit bort mjölkprodukter ur kosten och det kommer att göra mig till en pinne... Jag tror att jag har gått ner alla mina kilon sedan graviditeten och mjölkprodukter uteslutna kommer att göra viktnedgången än mer märkbar. Nej, nu märker jag att jag svamlar, så jag ska försöka nana...

Det går så himla bra. Jag ammar; dubbelammar, singelammar
och ammar på huvudet (känns det som ibland)... Men det funkar fint.

Traumat som jag, faktiskt, tycker att förlossningen var finns kvar i kroppen,
men då mest som kroppsliga blessyrer i form av en fot storlek huge. Den
har svullnat upp och jag har fått för mig att det kluckar i den när jag går.
Jag är dunköm över njurarna. Tydligen kan det vara så här...

Förlossningen var av det igångsatta slaget. Men efter att ha kommit in
öppen tre och efter tio timmar inte vara öppen mer än fem var lite grann
av ett nederlag. Ljuvlig personal till en början som senare förbyttes till
något annat. Epiduralen var en ny variant som efter ett par timmar gav upp
och signalerade "luft i slangarna" och fortsatte att pipa i ytterligare tre timmar. Mao fungerade inte epiduralen, ALLS. Värkarna hackade konstant på 127 strecket. Tvilling 1 började signalera att något var fel; hjärtljuden låg stadigt en bit över 200. Alla de här faktorerna med seg personal, tjutande utrustning, nill smärtlindring och en liten bebisfröken som ropade på hjälp, ledde till att beslut om snitt kom. Då gick det snabbt! Jag blev inrullad i ett rum med personal längs väggarna. Herregud, var var dem när jag behövde dem som mest?! Jag blev ombedd att kuta rygg. Ha ha ha! När man har ett sf-mått på 45 och man ombeds luta sig framåt då kan man fanimig lägga upp ett praktgarv. Det var kanske där som narkosläkaren bestämde sig. Jag kräktes. Tusen frågor följde; kallt? varmt? känner du det här? osv. Efter månader av utspänd hud kan jag meddela att känseln har tagit ledigt och återvänder kanske aldrig. Slutligen insåg jag att även andningen checkat in. Jag kunde inte andas och än mindre svara på frågor. -Oj, jag tror att hon hon har problem med andningen.

-Jag hör inte vad hon säger.

- Vi måste söva.

-Vicktoria, vi söver Dig nu.

- Per, Du måste lämna rummet NU!

Senare vaknade jag på uppvaket, omgiven av änglakvinnor som berättade att bebisarna var på observation. Flickans höga hjärtljud handlade inte om henne själv utan hon indikerade på att pojken mådde dåligt. Han var blå och fick "rensas".

läste just i tidningen att bebisarna fått namn...
spännande. vi som inte själva vet.

lillbruttan kommer eventuellt att då heta vilde,
vilket är ett favvonamn sedan viggo föddes för
snart 12 åe sedan. pojken, ja jag vet inte. det
tilltänkta känns inte alls rätt. så solly alla beavers
på myggpressen. men kom gärna m förslag.

skriver när jag kan använda båda händerna.

puss

Tack alla fina! Det är fantastiskt att få sitt allra första barn
& det är helt otroligt att få uppleva det igen. Jag är omtumlad
& galet lycklig...

Jag var angelägen över att få kvala in på sjukhuset och om
möjligt än mer angelägen att ta mig därifrån. En och en halv
dag fick räcka.Upplevelseninnan barnen kom ut var... ja jag
vet inte hur jag ska säga men kanske är fruktasvärd ett ord
som bäst beskriver upplevelsen. Jag trodde kort sagt att jag
skulle dö.

Jag är in och tittar litet kort bara mellan natten och morgonens
ständiga amningar. Amningen fungerar toppen fö, och
barnen är så duktiga. Vi vet inte vad barnen ska heta ännu.
Det visade sig vara svårare än vad vi förväntat oss.

Nu ska jag amma lllkillen ;-)

Hej gott folk ... nu är det Cam vid tangenterna eftersom Vickan är på BB fortfarande ... Och jag har den stora äran att berätta att Vicktoria & Per igår, den 17/1, kl.19:15 blev föräldrar till en flicka & en pojke :-)

Flickan vägde 2700 g & var 47 cm lång och pojken vägde 3072 g & var 50 cm lång ... Alla mår bra nu även om det fick sluta med snitt. Men mer om den saken tror jag V själv får berätta när hon är hemma och på benen igen.

Ett Stort Grattis till de små!!!!

Jag har just varit hos bm. Jag har högt i protein så nu åker jag in.
Har vi tur har vi barn kanske imorgon!


Håll en tumme!

K r a m

Jag fattar inte varför jag läser tidningar och insändare, just nu.
De har en hyperventilerande effekt på mig. För att inte tala
om det gänget osnutna wannabe 18-åringar som har prao
på landets sportredaktioner. Ärligt talat jag är fysiskt illamående.
Jag är öht trött på kappvändarmentalitet. Medgångsvänner
har man arslet fullt, men de som hänger sig kvar i motgång
är lätträknande. Varför blir jag förvånad? Det har hänt förr
och fortsätter att se ut på det viset.

Tack för all fin pepp, mina vänner! Det betyder massor!

Kramar

...
& då var jag säker på att jag hade en framtid som journalist. 

En natt har förflutit. Jag har lagt två timmars sömn till handlingarna
liksom alldeles för många funderingar. Bebisarna rör sig i stort sätt
ingenting nu. Ibland funderar jag på om de lever överhuvudtaget...
Dagarna läggs på varandra och mycket litet blir gjort. Jag har varit
redo i snart sex veckor nu. Men ärligt talat vet jag inte om poletten
har trillat ner ännu... Om allt går bra så är jag trebarnsmum inom
loppet av åtminstone fyra dagar. Det är svårt att förstå.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte oroas för framtiden. Telefonhoten
och de ständiga uppvaktningen från drevet gör mig nedstämd. Jag minns
mitt totala djuriska beskyddartillstånd från småbarnstiden med sonen.
Där snackar vi kraft och total instinkt. Det är så många som anser sig veta
och ha rätt att tycka och agera gällande vårt liv. Jag hoppas att vi klarar
av att resa murar och vara starka tillsammans innanför.

Jag och Viggo lyssnade på en del av hans nya hörbok igår. Habib heter
den och är skriven av Douglas Foley. Uppläsaren är Dogge. Det är ett tips
om Du har ett barn i Din omgivning i i 12 års åldern.

Nu ska jag väcka min familj. Ha en bra dag.

Drevet går. Vi har dragit ut alla telefoner, utom min mobil.
Jag är så jävla trött! Skriver mer på www.mama.nu

Om Du vill följa en förbannat onyanserad debatt läs;
www. vlt.se & klicka Dig vidare till forumet där det
tydligen anses vara fullständigt adekvat att önska att
en människa tas av daga för att han har kastat saker i
golvet. Hoppas att dem inte är begåvade med
barn, för då kan man misstänka att vi har med en
massmördare att göra.

Missa inte I en annan del av Köping.
Visas ikväll på tv 4 kl.20.30!

...vilket geni! När kommer plattan?
Behöver den unge mannen ett hem?
Han kan få bo här med sina glada
ögon och musikbegåvning!

I love it!

Jag läser i AB att man nu döpt stormen till Per...
Hysteriskt roligt :-)

...har spelat match idag. På planen är han lugnet självt, precis som dad.
Efteråt vill han spöa motståndarna och köpa nya brillor åt domaren, precis
som P *s*

I natt sover han hos mormor. Vi har tittat på Sömnlös i Seattle och konstaterar
att den är väldigt charmig. Vi orkar inte ens laga mat. Havrefras med mjölk
och frukt får det bli. Maten vill inte in i min kropp. Det är stängt. Occupied!

Gårdskatten Bertil är som fastknuten vid min sida. Sedan i går kväll har han legat tätt intill, spunnit, följt med på toaletten (japp alla 600 ggr ;-) och inte tagit blicken från mig. Nu är han ute och kissar. Han varslar och jag har värkar, inga kraftiga men ändå... Så här framåt morgonkvisten brukar dem ha gett sig. *hoppas hoppas*

P's lag vann igår. Han fick pris (matchens lirare) och fick ett balkongmöblemang. Adekvat för årstiden kan man tycka, not. När han kom hem fick han ytterligare ett pris; ett hot på telefon. Skriver mer om det på mama.nu (Cams kommentar var kul;-)

I övrigt har jag spöat en iranier i alfapet inatt. Ja jävlar vilken bedrift *asg*

Ha en skön lördag!

Vilken resa det här har varit. Både elände, lycka, hopp och förtvivlan.
Jag är glad, jätteglad, över den här turen. Jag har lärt mig en massa om
mig, oss och om vår omgivning.

När jag väntade Viggo så var vi med i en föräldrargrupp som jag trodde att
jag aldrig någonsin skulle träffa igen. Men det gjorde jag. Viggo, Isak
& Hobbe var som ler och långhalm länge. Petra (Isaks mum) var en av mina bästa
vänner tills hon försvann till Uppsala och en gemensam vän tog livet av sig...

Den här gången var karaktärerna så mycket starkare. I gruppen fanns en lång
man som pratade om sig själv hela tiden. Inte alls irriterande bara helt otrolig.
Det mest otroliga var att ingen annan tycktes reagera. Jag är inte begåvad med
ngt som helst pokerface så jag blev orolig för hur jag satt och signalerade som
ett stoppljus ;-) Till slut kom pickandet på axeln från Pärra, en bekräftelse på
att ngn faktiskt hörde/såg det jag bevittnade. Nåja, han var bara där en gång.
Ett annat par som inte hann med mer än en gång var Johan och Lotta. De såg
till att föda barn lagom till omgång två. Den här gången dessvärre inte P med,
för han var sjuk. Jag var alldeles vimmelkantig när jag kom hem och skulle
redogöra för alla vidunderliga intryck; avd 69 (prematur), J&L's bebisar, ytterligare
två tvillingfamiljer osv. Nya föräldrar den här gången var Jesper och Carin, som
hade ett härligt tugg dem emellan och två små barn hemma.
Med längs hela vägen var Adina och Andreas (med lillgrabben Wiggo) från Fagersta,
som jag och Per vurmade litet extra för, av olika anledningar... :-)

Adina och jag har följts åt och den 14 dec kom deras Arwid & Lowa. Allt gick bra.
Jag är så glad att de fick en positiv upplevelse efter vad de tidigare har gått igenom.

Carin stånkade på, inte helt olikt mig, hela vägen in i kaklet och blev igångsatt
40+2. Frida och Hilda var två stadiga tjejer som tittade fram i december.
Carin har skrivit en förlossningsberättelse, med tillhörande bilder, som är helt fantastisk!

Jag är så glad för de här mötena, med dessa skitcoola och überstarka kvinnor.
Jag hoppas att vi kan hålla kontakten och att våra barn får leka med varandra.

Ooops, nu kände jag mig plötsligt vidskeplig. Jag vet ju inte hur det går för oss,
men oavsett så vill jag bara säga att jag är ödmjuk och tacksam inför den här
erfarenheten. Ja livet självt ta mig fan ;-)

Nattkram,

Vicks

Jag blir igångsatt på tisdag eller onsdag om de här illbattingarna inte tittar ut snart.
Jag vill verkligen i n t e bli igångsatt. Jag vill ha egna och naturliga värkar...

För övrigt har vi varit och hämtat ut vår sprillans nya bil. Den doftar supergott,
är silverfärgad och kan nog ta oss fram hyfsat ståndsmässigt.

Nu har vi varit hos bm, igen. Bebisarna ligger på kö; fixerat och klart.
Pärra hade jordens utläggningar om sitt mående; han pustar och
frustrar. När jag konstaterade att trappan gjorde mig trött höll han
med till fullo, för "Ja, jo jag är inte i form. Mina vänner tycker att jag
ser trött och spänd ut..." Jaha, så kan det vara. Stackars gubben..."
När han drog till med att han hade ett dilemma, att han ska spela
match i Uppsala ikväll, bröt vi samman totalt jag och bm. P såg helt
oförstående ut. Tänk om ngn kvällstidningsapa hörde det här;
"macho-Pärra" ;-) Det känns i vilket fall lugnt mellan oss nu.
Vågar inte brodera ut det för mycket. Det har gått åt helvete förr.

Ikväll kommer mamsen. Jag tror att vi ska se den sista delen i
realityserien "Middagen". Egentligen inte så mycket att se,
men man har lyckats hitta fem stycken väldigt olika vardagskockar.
Jag tror att serien visas på trean och tiden torde vara kring kl. 20.

Inga bebisar. Jag svarar INTE i telefonen, men svarar på sms....

fredag! Japp för några bebisar kommer det inte.
Jag verkar ha en alldeles fantastisk kropp för bebisar
att bo i.
Ja ja, emedan jag är introvert finns det fortfarande en
värld därute med förrymda och förvirrade nekrofiler
idiot-politiker och balla dokumentärer.
Och a l f a p e t. Bara en sådan sak; alfapet. Min käpp
i graviditetsbubblan.

;-)

Mitt tvångsmässiga alfapetande börjar ge
utdelning i form av stela leder...

Åh, en grej; titta på En annan del av Köping
som drar igång på söndag... Själv kan jag
inte, för Cam säger att jag ska föda barn då ;-)
Men Du, inte en dag senare!!!

Jag var på specen i morse. Japp jo, nog börjar det
kännas som om vi är en enda stor och härlig familj.
Jag undrar vad jag ska köpa till dem när allt väl är
över...
Med tanke på att det nya året har startat och ett och
annat nyårslöfte bör ha kickat in så kanske jag ska
lämna tanken på tårtor och liknande?!

Vad sa dem då? Jo, att ettan blivit tvåan och att den lilla
nu är större än den stora. Fattar du?! Det är knappt så att
jag gör det. Någon vaginal-undersökning gjordes inte
och han ville inte boka ngn ny tid, för nu är de snart här :-)

Bebisarna väger ca 2.7 0ch 2.8 kg styck. Hur kan jag få
så stora bebisar?!? Tanken på att bära omkring på
närmare 6 kg barn i kroppen är närmast grotesk...
Det är så ballt!

Vigson åkte till pappa idag och ska på handbollsturnering
imorgon. Pärra spelar mot Vänersborg ikväll. På tv:n kan
man se en dokumentär om Zidane kl.22. Så jag är redo
någonstans efter klockan 23. (P drömde mardrömmar inatt;
han spelade bandy och missade förlossningen...)

Lugn och lycklig!

Öppen två cm. Bebisarna mår bra. Ettan fixerad och en superinspirerad Vickan i startblocket. Pärra surrar runt och fixar med allsköns grejer. Jag antar att rastlösheten dövas bäst så. Fan så coolt att vara kvinna och få vara med om det här!

Nu kommer mamsen snart. Vi ska spela Alfapet.

Kram

...gick imorse, så nu har jag fått förnyad energi.
Kramas med Linda, bråkar med mannen...

Fem kvar till 10 000 besök. W o W!

Det blev en okej kväll, tills...
Nä jag ska inte börja ett nytt
år så neg. Så jag nöjer mig med
att det var okej.

Min Ana är hos sin man i Bankok
just nu, där de fäller bomber som
besatta. Fick just ett meddelande om
att hon är okej. Hoppas att det
inte förändras.

De visar Charlie and the Chocolate
factory på femman nu, orginalet
som jag föredrar...