Vi går på knäna...

Jag vet att det kän vara tufft med små barn. Något som är än mer tufft är en 42-årig bebis.
Ärligt talat, vad ska jag göra? Va d som kommer ur den medelålders mun vill jag inte ens
skriva, men det gör ont och sårar. Därom råder ingen som helst tvivel. Hur kan man bli arg
när ens barn har ont och är tillintetgjord av panik och smärta?! Idag kommer bvc hem till oss
igen. Jag tror att dem ska få lägga in oss (läs; mig och barnen!).

Har Du ngn erfarenhet av män som beter sig så här!?

Frågor/svar

Joa, vilken typ av rött te? Ett rooiboo vilket som helst eller något specifikt?!
Cam, fänkålste har vi dragit igång med och ser inte ut att ge ngn effekt.
Marie, minifom får man köpa receptfritt och det gör vi, maxdos (20 droppar)

Vilde har just fått på sig sin första klänning... *ha ha* ett bajsmonster bär
klänning. Allvarligt talat, det är något märkligt att klä på sin flickbebis.
Det är som att vara sex år igen.

Kolikbebisarna

B å d a barnen har kolik och vid alla instanser som vi når får vi ett hummande och ett huvud som åker på sned. Cam tipsade om "skrik och knip-droppar", men sådana skrivs inte ut förrän bebisarna blivit sex veckor, så där kvalar inte våra 11 dagars in. Allt hade fungerat om det inte varit för att mannen, som suckar och pustar. Han kallar det för terror. Och det är då det blir svårt. Jag vill skydda barnen. Jag blir en tigrinna. Mina fin fina bebisar. Alldeles bedårande ljuvliga!
Nu har jag tagit bort mjölkprodukter ur kosten och det kommer att göra mig till en pinne... Jag tror att jag har gått ner alla mina kilon sedan graviditeten och mjölkprodukter uteslutna kommer att göra viktnedgången än mer märkbar. Nej, nu märker jag att jag svamlar, så jag ska försöka nana...

Förlossning

Det går så himla bra. Jag ammar; dubbelammar, singelammar
och ammar på huvudet (känns det som ibland)... Men det funkar fint.

Traumat som jag, faktiskt, tycker att förlossningen var finns kvar i kroppen,
men då mest som kroppsliga blessyrer i form av en fot storlek huge. Den
har svullnat upp och jag har fått för mig att det kluckar i den när jag går.
Jag är dunköm över njurarna. Tydligen kan det vara så här...

Förlossningen var av det igångsatta slaget. Men efter att ha kommit in
öppen tre och efter tio timmar inte vara öppen mer än fem var lite grann
av ett nederlag. Ljuvlig personal till en början som senare förbyttes till
något annat. Epiduralen var en ny variant som efter ett par timmar gav upp
och signalerade "luft i slangarna" och fortsatte att pipa i ytterligare tre timmar. Mao fungerade inte epiduralen, ALLS. Värkarna hackade konstant på 127 strecket. Tvilling 1 började signalera att något var fel; hjärtljuden låg stadigt en bit över 200. Alla de här faktorerna med seg personal, tjutande utrustning, nill smärtlindring och en liten bebisfröken som ropade på hjälp, ledde till att beslut om snitt kom. Då gick det snabbt! Jag blev inrullad i ett rum med personal längs väggarna. Herregud, var var dem när jag behövde dem som mest?! Jag blev ombedd att kuta rygg. Ha ha ha! När man har ett sf-mått på 45 och man ombeds luta sig framåt då kan man fanimig lägga upp ett praktgarv. Det var kanske där som narkosläkaren bestämde sig. Jag kräktes. Tusen frågor följde; kallt? varmt? känner du det här? osv. Efter månader av utspänd hud kan jag meddela att känseln har tagit ledigt och återvänder kanske aldrig. Slutligen insåg jag att även andningen checkat in. Jag kunde inte andas och än mindre svara på frågor. -Oj, jag tror att hon hon har problem med andningen.

-Jag hör inte vad hon säger.

- Vi måste söva.

-Vicktoria, vi söver Dig nu.

- Per, Du måste lämna rummet NU!

Senare vaknade jag på uppvaket, omgiven av änglakvinnor som berättade att bebisarna var på observation. Flickans höga hjärtljud handlade inte om henne själv utan hon indikerade på att pojken mådde dåligt. Han var blå och fick "rensas".

dementi...

läste just i tidningen att bebisarna fått namn...
spännande. vi som inte själva vet.

lillbruttan kommer eventuellt att då heta vilde,
vilket är ett favvonamn sedan viggo föddes för
snart 12 åe sedan. pojken, ja jag vet inte. det
tilltänkta känns inte alls rätt. så solly alla beavers
på myggpressen. men kom gärna m förslag.

skriver när jag kan använda båda händerna.

puss

T A C K ! (väldigt kort, berättar mer sedan)

Tack alla fina! Det är fantastiskt att få sitt allra första barn
& det är helt otroligt att få uppleva det igen. Jag är omtumlad
& galet lycklig...

Jag var angelägen över att få kvala in på sjukhuset och om
möjligt än mer angelägen att ta mig därifrån. En och en halv
dag fick räcka.Upplevelseninnan barnen kom ut var... ja jag
vet inte hur jag ska säga men kanske är fruktasvärd ett ord
som bäst beskriver upplevelsen. Jag trodde kort sagt att jag
skulle dö.

Jag är in och tittar litet kort bara mellan natten och morgonens
ständiga amningar. Amningen fungerar toppen fö, och
barnen är så duktiga. Vi vet inte vad barnen ska heta ännu.
Det visade sig vara svårare än vad vi förväntat oss.

Nu ska jag amma lllkillen ;-)

Nu är de här!!

Hej gott folk ... nu är det Cam vid tangenterna eftersom Vickan är på BB fortfarande ... Och jag har den stora äran att berätta att Vicktoria & Per igår, den 17/1, kl.19:15 blev föräldrar till en flicka & en pojke :-)

Flickan vägde 2700 g & var 47 cm lång och pojken vägde 3072 g & var 50 cm lång ... Alla mår bra nu även om det fick sluta med snitt. Men mer om den saken tror jag V själv får berätta när hon är hemma och på benen igen.

Ett Stort Grattis till de små!!!!

Till alla fina!

Jag har just varit hos bm. Jag har högt i protein så nu åker jag in.
Har vi tur har vi barn kanske imorgon!


Håll en tumme!

K r a m

Kappvändaridioter!

Jag fattar inte varför jag läser tidningar och insändare, just nu.
De har en hyperventilerande effekt på mig. För att inte tala
om det gänget osnutna wannabe 18-åringar som har prao
på landets sportredaktioner. Ärligt talat jag är fysiskt illamående.
Jag är öht trött på kappvändarmentalitet. Medgångsvänner
har man arslet fullt, men de som hänger sig kvar i motgång
är lätträknande. Varför blir jag förvånad? Det har hänt förr
och fortsätter att se ut på det viset.

Tack för all fin pepp, mina vänner! Det betyder massor!

Kramar

Det var en gång...

...
& då var jag säker på att jag hade en framtid som journalist. 
Nu vet jag bättre. Jag hade inte alls gjort mig i yrket. Jag tror 
mig besitta alldeles för mycket empati och hyfs för att kunna 
ha något att komma med i den branchen. Vilka nötter jag 
har pratat med idag! 

"Kan sånt sätta igång en förlossning?"

"När vill han prata igen?"

" Hur akut är det där då?1" sa han
"Vilket då?" sa jag
"Det där, det där med dom där barnen"