Vick2ria

Jag är ensambarn. Ensambarn som i bortskämd och lillgammal. Det är inte så spännande, mest förutsägbart. 

Första tiden i skolan var en pina. Fröken var vid första anblicken en liten dam, som slogs.

Jag var chockad. Som ensambarn till en ensamstående mamma hade jag aldrig blivit kritiserad, bara hyllad och nedbruten av kärlek. 

Tanten hade utsett mig som hackkyckling och det gick bra. Sjuttonkilo barn blev allt mindre och hoppades på att hon skulle få försvinna helt. Jag åt som en myra och satt hela matrasterna i matsalen för att få i mig det som låg som smuts på tallriken.

På sjuttiotalet bytte man inte skola. Och absolut inte av sådana triviala saker som sorg. För det var det; sorg ute och sorg inne. 

Tillsammans med kuratorn som hade ett blått och ett brunt öga, skolsköterskan och tanten själv satt vi i lärarrummet som var hemtrevligt, men stank av nikotin. Jag skulle berätta vad de redan visste.

Hur tänkte de? Trodde de på fullt allvar att jag skulle våga tala om vad jag hade varit med om 

då hon var med i samma rum? Om jag, mot förmodan, skulle våga berätta om den terror som 

jag och andra genomgick skulle tiden som följde bli ett sant helvete. Jag vågade inte. 

Det enda jag ville var att bli omtyckt. Jag minns att jag flera gånger skrev brev till tanten. 

Noggrant formulerade på mitt allra finaste Abba-brevpapper. Det kom jul- och sommaravslutningar. Fröken fick fina paket och rikligt utsmyckade kort. 

För vad gör ett barn som, till synes, utan anledning blir bespottad på sitt jobb fem 

arbetsdagar i veckan? Hon tar till alla de medel som hon känner till innan hon slutligen 

ger upp helt. Precis som den vindögda flickan i samma klass som inte drog sig för att 

köpa sina vänner var jag inte sen att försöka få fröken på min sida.

Varje morgon sprang jag upp till lärarparkeringen för att se om frökens folkvagnsbubbla hade kommit. Ibland hade hon den goda smaken att vara sjuk. Då var det fest; pukor och symbaler! 

Jag var festgeneral och såg till att vikarien älskade sina nya telningar. 

En morgon kom vaktmästaren för att skruva bort det skyddande höljet till frökens namnskylt som var uppsatt utanför klassrummet. Hjärtat sjöng vackra sånger och slog avancerade volter. 

Äntligen! Vi skulle få en ny lärare.

Jag hade fel, förstås. Fröken hade bara gift sig och bytt efternamn.

Jag var en drömmande flicka, sa hon. Jag måste koncentrera mig. 

Sedan tog hon tag i min nacke och tryckte ner min näsa i boken. 

Än i dag har jag svårt att formulera mina drömmar. Jag vågar inte drömma.

Min tillflykt fann jag i mattanter med snälla ögon och hos den milda bibliotekarien som var min räddning då allt gick åt helvete. 

Jag var åtta år gammal och hatade skolan för att skolan hatade mig.