Vick2ria

Hon säger att hon är trött, ända in i själen trött.
Hennes hud är grå och dörren är låst.
För första gången någonsin ber hon mig inte
komma dit.

Jag tänker att mitt envisa anskaffande av läkartid
som resulterade i snabbremiss till hud var som
att anteckna dödsattesten.
Hela mitt liv har mormor alltid förkunnat;
"Om de sätter kniven i dig så är du död"
och med det har hon sagt att man klarar
sig bäst själv. Inga läkare ska minsann skära
runt i henne.
Och då kan inte barnbarnet motstå frestelsen
att skicka henne längs långa korridorer.
Jag borde ta mig fan skämmas!

Jag ska ringa till hud, skicka över smygtagnabilder
på mormors blemmor och be att få smärtstillande.
För jag misstänker att det gör ont. Kvinnan som
aldrig ätit annan tablett än Tulo överkonsummerar
nu Alvedon. Men till oss säger hon att hon mår
fint. "Ja, tiptop faktiskt!" Tiptop och trött.
Ända in i märgen trött.

Jag minns när mormor skulle följa med mitt
6-åriga jag till tandläkaren. Mormor svimmade
och fick bäras ut. Jag fick två bokmärken den
gången. Och mormor var tyst hela vägen hem
till Skjutbanegatan.
Så något socialiserande och sjukdomsvinst-
förfarande ligger inte för henne. Inte alls.

Urologimamma har lagt till med sin allra mesta
sjukhusröst. Så som hon alltid gör då det är
alldeles bakom arslet. Hon pratar kisseri, matlust
och hygien.
Och jag kan bara tänka på döden, en plats som
borde kunna vänta.
Jag är inte klar, mormor. Snälla, stanna
litet till! Bara litet.

_________________________________

Trackback-URL för detta inlägg: