Att längta Viggo


Igår målade jag köket med kärlek och snyftade mina 
finaste ord i riktning mot pojken som är min, litet
extra, varannan vecka. Han log stillsamt och åt vidare.
För det är inte mig han har att brås på känslomässigt.
Han är ingen crybaby. Hos honom vilar inga större
sorger, för han är trygg.
Men sant är att livet tar ny vändning på fredagar. 
Alltid på en fredag.
Det är då Viggo packar i hop och åker till pappa.
Eller kommer hit.
Och jag vänjer mig aldrig. Det tycks svårare med tiden.
____________________________________________
2009-09-11 @ 10:27:11 tonår Permalink

Kommentarer
Postat av: Mary

Usch, blir tårögd när jag läser. Förstår hur jobbigt det måste vara. Klarar inte av att vara ifrån Einar en minut, även om jag IBLAND önskar mig lite egen tid. Kram och en fin helg till dig och alla kidsen

2009-09-11 @ 10:34:55
Postat av: malin

Jag tänker ofta på det....Vilken tur vi har haft ändå, att få så fantastiskt fina, lugna och trygga barn.

2009-09-11 @ 10:37:29
URL: http://mallanp.blogg.se/
Postat av: Teresa

Min är borta två helger av fem, när han åker pustar jag, men han hinner inte mer än utanför dörren så vill jag att han ska komma tillbaka. Det är ett onaturligt tillstånd att ha barnet på annat håll, han hör hemma hos mig, nära. Och så undrar jag hur pappan känner som är 'utan' sitt barn nästan 85% av livet.......

2009-09-11 @ 11:28:28
URL: http://teresafagersta.blogg.se/
Postat av:

Det är något man nog aldrig vänjer sig vid.../Helene

2009-09-11 @ 11:53:50
Postat av: Anna S

Uhh, kära rara, ren ångest! Att missa tiden med sina egna barn går väl aldrig att vänja sig vid. All värme fina //Anna S

2009-11-12 @ 22:22:18

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback
Trackback-URL för detta inlägg:
Kategorier
Arkiv
RSS 0.91