Vildes says




"Fyll dig fälv om någon nyper dig i färten"

(Skyll dig sjäv om någon nyper dig i stjärten)










En doft en morgon


Det doftar rökelse och tända ljus. Nu är jag ensam, utan vuxet sällskap, i flera dagar.
Det monteras kök i Kall, Åre.
Barnen leker med varandra, utan gruff, många timmar i sträck. Och jag aktar mig som
ögat för att störa. Istället städar jag frenetiskt, så länge leken tillåter. 
Men om du vore här skulle du inte se någon skillnad.






På nappfronten intet nytt


Livet utan napp fortgår.
Men det växer upp nya
nappar här. Som små
frestande gula kantareller
i sensommaren dyker de
upp där man mist anar.
Jag har fått hugga huvudet
av minst fyra under dagen.

Vilde hade en dipp mitt på
dagen, trots att de bara
fått ha napp om natten.

- Mamma, jag är sömnig
munnen!

- Vad betyder det?

- Att min napp behöver
mig!



Godnatt!




Glada kattungar och ledsna barn



Nu är det gjort, napparna har smakats av en sista gång för att sedan
oåterkalleligt lämnas till små söta kattungar. Det var sorgligt.
Mest för mamman. I varje fall då.
För kvällen har genomlevts i sirenliknande tillvaro, med i det närmaste
hysteriska barn.
Helt plötsligt var kattungarna inte alls betrodda.
Ro hit napparna!

Nåja, allt går. Det var en trevlig dag i vilket fall. Jag har fina barn. Och en snäll mamma.
Och Skansen är utrustad med en djävulens bundsförvant. I ett av husen från förr
arbetade mannen som tog ett nappatag på Odd och skickade ut oss med ett
"Ni ska nog besöka ett annat hus nu!"
Därefter, emedan jag tog hand om ett kränkt och ledset barn hörde jag hur mannen
ondgjorde sig över "Den dåliga mamman som inte hade vett att ta hand om sitt barn!".
Jag var chockad. Mitt barn var i upplösningstillstånd.
Och övriga besökare skakade på huvudet och ifrågasatte mannens handlande och lämplighet.

Jag har inga problem med att utomstående säger till mina barn. Tvärtom.
Men Odd gjorde inget som var konstigt.
Han kom in i huset efter mig och Vilde. Han satte sig ner för att ta av sina skor.
För så mycket har han förstått under sin treåriga levnadstid att man tar av skorna
då man kommer in.
Jag påpekade att vi bara skulle vara där en kort stund och att skorna skulle vara på.
Det var då mannen grep in och undrade "Vad är det här för ett litet olydigt barn?"
Odd, som räds det okända, gömde sig bakom en dörr.
Då mannen rycker upp dörren springer Odd till ett angränsande
rum som var försett med en avspärrning (som sitter så pass högt
upp att Odd utan problem kan springa under hindret och därmed
inte heller hunnit notera att området är förbjudet).
Mannen tar då tag i Odds hår och skickar ut honom. Handgripligen.

Efteråt gömmer sig Odd och jag undrar om jag inte borde ha
gjort något mer. Typ skallat idioten. Men nej, jag nöjer mig med
att skriva ett brev till vederbörandes chef istället. Och bära
barnet runt Skansen.
På väg mot järven möts vi av stora horder av barn och familjer.
Jag känner oro för mitt barn som agerar så panikartat då
han känner sig trängd. Jag känner oro för andra barn som,
liksom Odd, blir rädda då de blir bemötta av en totalt oinkännande
gubbe i en gammal byggnad på Skansen.

Herregud! Vad trodde han att en treåring skulle kunna göra?
Vandalisera de två stolarna och sängen i trä?