Att leva med ADHD
Jag sprang ikväll igen. Från vad? Och varför?
Jag sprang för att jag lever med ADHD och
för att mina känsloutspel aldrig får ta plats.
Det finns inte rum för ännu ett fladdrigt
inre och en mun i vild panik.
Så jag sprang.
Ikväll gjorde det, till skillnad från igår, ont.
Aj mitt knä! Hej ljumskar!
Men jag sprang.
Jag sprang ut på kyrkogården, bort till
morfar och Viggos farfar. Jag strösslade
med tårar. Sedan sprang jag hem.
Hemma väntade Viggo med läxor.
Vi jobbade. Att sitta intill honom,
sida vid sida, är något av det bästa jag vet.
Viggo skänker ett lugn som är sällsynt,
speciellt då det kommer från en tonåring.
Och nu ska jag sova. Imorgon väntar
nya väderkvarnar och stor kärlek.
Ingen person med eller utan diagnos får ta så stor plats att andra alltid försvinner. Det är inte bara du som ska lära dig att förstå diagnospersonen. Den ska också lära sig att förstå dig och sina andra nära. Livet behöver vara i balans för allas skull.(säker på att det inte är borderline?) Kram
Diagnoser följs ofta åt...
Kram
Springet kostar sulor
rätt monotont dunki dunk
nynnar kanske en melodi
till det?
massa ord blir det
travar in på skärmen
resultskrämmande
en ordmaskin?
letar nyfiket efter
stavfel..
Ja, Anders. Jag kan nog uppfattas som babblig i skrift. Om det är alltför svårt, så föreslår jag att du tar dig vidare.
Och du, här har du ett stavfel att ta med på resan;
nationaläncyklopedin.
Hej från Vicktoria
Nejdå,
Du sprutar vulkaniskt ut ord men ändå imponerande stilsäkert.
Om dom föds spontant vid micken skulle kunna
vara min fråga, om man läser mellan raderna.