Vick2ria

Välkommen lördag!

Jag ska gömma mig.
Kanske kan jag få sova litet.
Om jag lägger mig i överslafen på familjesängen är det ingen som hittar mig.
Viggo har somnat i min säng.
Beppe sover i Viggos säng.
Vilde sover i Odds säng.
Odd sover i Beppes säng.
Per sover i sin egen säng.
Så nu kniper jag Vildes säng.
Godnatt <3

Även om de är få.

Jag älskar den. Fortfarande.

Jag såg bröllopet och klänningen, men missade det som borde ha varit
hedersgästen;  k ä r l e k e n.

I höstas var det någon som hoppade sönder
en av våra trehjulingar. Idag insåg jag att
ännu en av trehjulingarna hade gått samma
öde tillmötes.
I helgen var det någon som fimpade i
Beppes UJ-vagn, brände hål i sufletten.
Fimpen satt fortfarande kvar i hålet då vi
hittade den.
Jag är så oerhört arg! Skitförbannad faktiskt.

Han har tackat ja till ännu ett lekprogram
konstaterar jag när jag öppnar datorn.
Undrar just när han hade tänkt dryfta
det med familjen?
Och den här skojartrippen med polarna
nästa helg, när får vi reda på den?
Egentligen spelar det ingen roll för
jag gör som vanligt - fixar familjepartyt
på egen hand.

Kämpa Vicktoria - kämpa!

Jag älskar appen Runkeeper på min iPhone.
Jag vill aldrig sluta springa.
Den kommer att ta mig långt, kanske
ända till en kotknackare.

Har jag nämnt att Team Sportia på
Sigma, Västerås, säljer ut butiken.
Fantastiska priser.
Toppen för dig som inte har skostorlek
35 ;)
Så passa på och shoppa dig lycklig.

Jag känner mig litet ensam här.
Men jag förstår.
Jag har inte så mycket att säga heller.
Huvudet i kaklet.
Och så vänder jag om.
Jag har trots allt en plan, även om den
inte dryftas.
Men jag konstaterar att min krönika
om kreativitet och analblekning
fick människor att söka sig hit.
Jag gissar att de blev besvikna.

Massa kram till Dig från mig!

Vi ser på sporten när han lägger fram en av sina
mest briljanta idéer - avdelning jämställdhet.
- Kvinnor bör stötta varandra för att uppnå ett mer jämställt samhälle.
- Hur menar du då?
- Ja  typ kolla på kvinnor som spelar hockey! slår han fast med en nick mot teven.

Jag kanske borde ha sagt något. Men det kändes lönlöst.
Han var krokig redan från början.

När jag började arbeta heltid för ett antal veckor sedan
var jag lyrisk. Jag kunde lyssna på radion ifred.
Ingen avbröt och ingen ville något akut.
Det var så himla härligt att få ägna sig åt att frossa i
kanalutbudet på P1 och P3 (japp, jag är konsekvent och
vägrar reklamkanalerna).
Men plötsligt var jag mätt - proppmätt!
Jag orkar inte höra ett enda ord uttalas från P3's
utsändning. Det är möjligt att maxgränsen nåddes då jag
insåg att jag faktiskt var införstådd med att de båda
programledarna var omskurna.
För vem bryr sig - förhud eller inte?

Hon grät när vi kom.
Blåmärkena från fallet gjorde nog inte så ont.
Det var nog mest uppgivenheten som fick ögonen att tåras.
Jag ville också gråta, men passade bara på då ingen såg.
Som när jag hittade en stor kartong med vykort intill favoritfåtöljen
i vardagsrummet.
Korten var från mig, skickade av mig till mormor, i alla åldrar från
olika länder och faser i livet.
Jag läste och lät ögonen tåras, av glädje över den fantastiska relation som vi har,
hon och jag, och av sorg över att inte få ta hand om min mormor mer.
Men mest kanske över det faktum att det väldigt snart tar slut.
Ikväll är jag litet ledsen.
Jag känner sådan sorg över tillstånd som jag inte kan rå över.
(För hur i helvete kan man vara så jävla egotrippad att man inte ägnar någon som helst tid
åt sin gamla mamma? Hur är det möjligt? Ska jag vara ärlig är jag förbi av vrede över hur
hon blir behandlad. Så till dig, dig och dig vill jag bara säga; skämmes ta mig fan!
Och om du, du och du vill veta; hon grät när vi gick!)

Han var sedan tidigare rädd för hundar. Ny rädsla, sedan vistelsen
i Kall, är kråkor. De Jämtländska kråkorna kan väl inte vara så
mycket mer annorlunda än de vi har i Västmanland, tänker jag.
Så kråkor och hundar vill han inte ha. Annat är det med kackerlackor.
Varje dag undrar han om vi inte kan slå till på en kackerlacka.
Kackerlacka - är det ens lagligt att hålla sig med skadedjur?
Vilde vill ha en kanin eller en bebis. Eller så kan hon tänka sig
att vara en kanin. Och bebisen kan vi ha tills den fyllt två år.
Vid två år går en (o)synlig gräns, tydligen, och därefter kan
bebisen få flytta hem till bättre behövande.
"Bebisen kan få flytta hem till August eller Sandy -
för där finns inga bebisar!"

G l a d  P å s k !

Det är något med ljuset som väcker
mina barn om natten.
Lagom tills jag har fått dem att somna
om har jag vaknat till så pass att jag
måste gå upp.
Jag har nu hunnit med min tredje kopp
kaffe. Och nu ska jag, tydligen, spela
xylofon.

Happy fredag!

Det är Skärtorsdag.
Skärtorsdagen kommer jag alltid att förknippa med
vattenavgång och teatris.
Och när torsdagen övergår i låångfredag så kommer
det ett barn.
Detta även om det var länge sedan nu.
Påsken är Viggos på någotvis.
Annars jobbar jag mest. Och älskar det.
Jag längtar redan tisdag.
Men först ska jag hem och krama
på sjuka och friska barn.

Förresten; har DU något tips på bra påskpresenter
till små och stora barn? Jag kan inte komma på en
enda vettig sak.

Fin påsk om vi inte ser mer av varandra den
här påsken :)

Det kom ett gigantiskt påskägg, som placerades på mitt skrivbord,
lagom till måndagens tvärsäkra löfte om godisstopp på veckodagar.
Men jag höll mig.
Kollegornas grottande i det stora ägget fick mig att le i mjugg.
Men jag garvade bara tills idag - tisdag.
Jag är bara utrustad med den korta versionen av tålamod -
det som sträcker sig i 1,5 dag.
F-n! Jag är urusel!

Jag älskar det där plötsliga glittret i hennes blick.
Och minns hur det var då min gammelmormor
fyllde hundra år. Kvinnan, som enligt alla närvarande
sa sig uppleva sitt bröllop på nytt, tittade på mig
med isblå blick bakom alla ryggar och räckte ut
tungan. Jättegammal och väldigt ung.
Ett år senare var hon död.
Min mormor är sin mors dotter, från en familj av
urstarka kvinnor. Jag minns en av gammelmormors
systrar som en väldigt aktiv kvinna. Hon var den som
kom att leva kortast tid - 96 år hann hon bli innan
hon föll ner från en stege och bröt nacken då hon
skördade plommon som hon skulle göra plommon-
brännvin av.
För några år sedan var det på tapeten att mormor
skulle flytta tillbaka ner till Ungern för att få ett mer
rikt liv.
Hon blev kvar i ett hav av familjetrassel.
Jag önskar så att jag långt mycket tidigare hade
sett till så att vi kunde bo tillsammans i ett
generationsboende.
Då kanske mormor hade mått bättre och mina
barn fått chansen att lära känna en varm, rolig
och fin människa. Som den hon är under det gamla.
Men vi spenderade timmar hos mormor i helgen,
Viggo, Beppe, mamma och jag.

Jag blev lugnad. Hon är inte rädd. Döden skrämmer inte, säger hon.

Och hon uppskattar fortfande godsaker och lotter. Om Viggo skrapar dem.

Jag älskar min familj. Jag älskar Dig, mormor.

Beppe och jag försov oss idag!
För första gå flera år försov
jag mig  :)  

(Det var möjligt eftersom
pappan, tanten och två barn
är i Kall - och längtar hem).

Tulpanfrossa

Bästa sextonåringen

Gullefjunsleverans

Västerås är påskpyntat

En lus

Alternativt fredagsmys

Enbarnslyx

Pingvinfrukost

Och så åkte dem.
En hel bil lastad med förnödenheter,
två barn, en pappa och hans mamma.
Och här var jag,
med ett kaos
som snart skulle
bli ett lugn.

Jag jobbar. Jag springer mellan
olika arbeten och vaknar nyfiken
och förväntansfull varje morgon
kl.5.30 och ser fram emot ännu
en vardag.
Men nu kommer helgen...

Att åka VL-buss____________________________________________

Hoffmaestro & Chraa med Philip och Viggo_____________________

Ikväll har jag sett Hoffmaestro & Chraa med övriga Västerås,
men framförallt med två fina grabbar.

Tack Jonas (och världens bästa Linda!)!

Jag älskar hans lugn och den ibland så plötsliga
uppsluppenheten som är så typisk för honom.

Han är sin egen med några stänk från den
allmänna villervallan som var då två själar
möttes.

Just nu genomlever han en period som jag
minns som så svår från mina egna tidiga år.
Ibland önskar jag att han kunde marinera mig
med sina ord, upplevelser och känslor.
Då skulle jag lyssna, humma litet där det
kändes adekvat och passa mig som ögat
för att komma med goda (dåliga) råd.

Älskade barn - jag saknar dig så!

Jag går fram med tejp och sax.
Jag klipper det som känns
dåligt och skadligt.
Och tejpar, litet på måfå,
det som är illa medfaret,
men som fortfarande känns
angeläget och nära hjärtat.

Det bor en trygghet i
att allt är som vanligt.
Som förr.
Och jag visste ju hela
tiden att rövhålet inte
var en vacker rosenknopp.
Egentligen.

Det brinner
i knuten
och de gamla
delarna av
Västerås.

Allvarligt talat, den här blåsten.
Orkan?
Storm?
Ja, jag vet inte jag men jag
har ordnat skjuts så att mina
ungar ska kunna forslas hem från
dagis.
Jag fick just hålla mig i en lyktstolpe
för att inte blåsa bort.
På riktigt.

Han är sin egen egensinniga varelse och går sin egen väg.

Somliga dagar tillsammans med det här barnet tycks krokigare än andra.

Men det glömmer jag så snart han somnat.

Fantastiska Oxe-kvinna!
Du förgyller!

Och där somnade tvååringen.
Herregud, nu är det slut med
att sova lunch.
Basta!

Jag ser Hämnden,
njuter olika djupa hål
med en stor kudde
framför ansiktet.
Och jag älskar det.

Du hittar min krönika om
barnomsorg och blöta
näsor i dagens VLT.
Dessvärre bara i
pappersversionen.

Jag har så mycket att berätta
och så många känslor att
sätta ord på att jag nog bara
lämnar det därhän.
Jag har fått erbjudanden och
förfrågningar som handlar om
både jobb och träning.
För första gången på mycket
länge upplever jag hunger,
hunger på livet.

Glädje föder glädje mina vänner!