Adhd ur en anhörigs perspektiv
Petter har fått sin diagnos. Och skrivit en låt. Jag känner igen allt, hela hans resonemang, om sin kreativitet och det kaos som han lever i. Jag tycker om låten, framförallt uppskattar jag Adolphson och Falk (mina gamla hjältar).
Men vid andra genomlyssningen ruttnar jag ur. Som sambo till Mr ADHD känner jag igen tänket "att utan medicin kan jag behålla kontrollen". Tror du ja, vill jag skrika. Det är så galet svårt att leva med någon som drivs enbart av sina impulser och är ursäktad av sin diagnos. De virvlar in i ett rum som tornados, charmiga och fria, och lämnar det i ett kaos. Så överväg medicin, Petter! Ett lugn betyder inte per automatik att du blir mindre kreativ, bara ett mindre behov av att dricka och en chans för din närmaste omgivning att njuta dig fullt ut.
Mera kärlek och en plats där du kan vila där du står.
Men vid andra genomlyssningen ruttnar jag ur. Som sambo till Mr ADHD känner jag igen tänket "att utan medicin kan jag behålla kontrollen". Tror du ja, vill jag skrika. Det är så galet svårt att leva med någon som drivs enbart av sina impulser och är ursäktad av sin diagnos. De virvlar in i ett rum som tornados, charmiga och fria, och lämnar det i ett kaos. Så överväg medicin, Petter! Ett lugn betyder inte per automatik att du blir mindre kreativ, bara ett mindre behov av att dricka och en chans för din närmaste omgivning att njuta dig fullt ut.
Mera kärlek och en plats där du kan vila där du står.
Kommentarer
Trackback