Att våga falla



Jag skriver på biblioteket. Där ute skiner solen.
Det är meningen att jag ska få till en text som engagerar.
Som någon vill läsa.
Men det är svårt med koncentrationen.
Härinne sitter jag med alla skeva och intressanta karaktärer.
Intill sitter en man med en hel hög med CSN-kuvert
som han öppnar med stora gester. Han ringer ett
stillsamt samtal till psykakuten, uppger sitt namn och
personnummer, för att få ut en journalkopia från sitt
senaste besök.
Jag känner inte igen honom till utseendet.
Men namnet är välbekant.
Och jag tänker att vi alla har vår beskärda del av
styrkor och svagheter.
Att våga ta emot hjälp måste väl ändå sorteras
in på pluskontot.



Lycka är en scartsladd



Åsa var så himla gullig som gav sin video
och en kasse med filmer till mig och mina
barn nu i söndags.
Nu saknar jag bara en fungerande scartsladd.
Odd är otålig.
Jag måste ordna den där sladden.
Tänk om det är så enkelt att jag kan
köpa en scartsladd och vips så får jag lyckliga
barn?
Tack Åsa!




När går tvåårstrotsen över?


När de fyller tre, eller?
Och den där megafonen som han just nu tycks ha
fått på tvären - hur får jag upp den?
Nog kan jag känna av min kroniska trotsålder,
även jag.
Senast i förrgår hade jag ett skriande behov av
ett isbad och en strumplåda i halsen.
Idag behöver jag bara öronpluggar och ett
bättre begagnat tålamod att applicera ovanpå
det utnötta gamla.

Olika dagar - olika behov!





---



Jag steker potatis, gör en brunsås
och känner efter.
Jag är litet orolig.
Är det hat jag känner?
Nej, jag tror inte det.
Dithän har jag inte kommit ännu.
Hon har bara mitt fulla förakt.
Men det är jag som förlorar.
Känslan bor i mig.
Kanske anar hon.
Jag steker potatis och gör en
köttfärslimpa.