I en sal på lasarettet
Som ett flämtande litet väsen ligger hon i en
utdragen fosterställning i en sal på lasarettet.
Hon ser mig inte.
Plötsligt är ungerska inte krångligt längre
och jag sjunger varenda ungersk visa som
mormor någonsin sjungit för mig och alla
kärleksbetygelser som hon strösslat min
väg med med under 40 år får hon tillbaka
på sitt eget språk.
Innan jag går frågar hon mumlande
- Vikikém, barnen? Barnen?
Kliver in o ger en stor kram, tror inte man kan få för många såna. :)(saknar er där på jobbet, hoppas vara tillbaka på måndag igen)
/Neta
Åh..!
Kliver in och ger en stor kram, tror inte man kan få för många såna och känns som att du kan behöva några extra nu. (saknar er på jobbet,känns som jag varit hemma i all evighet nu, hoppas vara tillbaka på måndag igen)
kram Neta
Kramar <3<3<3
Kram V!
Och Neta, VI saknar Dig! Krya på dig fort så vi kan få skratta litetr. Tack för din värme! Kram
Johanna, Sara och Kristina; Tack <3<3<3<3 Ni är så fina!
Sitter här med gåshud över hela kroppen och tårar i ögonen. Min farmor var knappt talbar och det enda hon försökte säga var Andreas. Och med känslor som rev och slet i mig sa jag"Det är okej, du kan gå till farfar, vi klarar oss". Att säga till någon man ålskar mer än livet att det är okej för henne att gå, när det enda jag ville var att hon skulle stanna. Men livet mot slutet var inget liv. Nu är det andra gången på kort tid jag gråter och saknar. Kan det vara för att det snart är jul eller är det för att jag känner mig liten och vilsen...
Stor kram, den största