Vick2ria

Jag vet inte om du följde Kvällsöppet och adhd-debatten som fördes där.
Jag var nyvaken då jag lyssnade på vad som blev sagt. Jag blev arg.
Mest förbannad blev jag på Per, för jag köper inte argumenten som
"jag har levt med min adhd hela mitt liv, jag är så här" och "jag vill inte
vara mainstream jag vill vara mitt euforiska och motsatsen".
De här tankegångarna hade man ju kunnat svalt från en människa
som är singel och inte har något ansvar för någon annan än sig själv.
Det var också därför jag tyckte att de skulle tagit in anhörigperspektivet
i debatten. Förvisso var föräldrar till små barn vidtalade, men nu alltså inte
anhöriga till en vuxen som fått diagnos sent i livet.
Sanningen är att jag ser försvinnande litet av någon eufori här hemma.
Ingen alls faktiskt. Utan bara motsatsen.
Däremot har jag kunnat se effekten av medicin där jag sluppit fånga hans
intresse längre än de vanliga 5 sekunderna som jag får annars.
Vi har fram till nu levt i en familj där vi får följa växlingar som vädret
utmed kusten. Vi är vana och på tå.
Idag kom jag hem och fick se att han gett mitt Carl Malmsten-skåp till
barnen, utrustat dem med akrylfärg och låtit dem gå loss.
Fullständigt!
Skåpet är förstört.
Mitt tålamod är slut.
Jag är vansinnigt arg. Och less på den här totala respektlösheten mot
mig och alla andra som kommer i närheten. Att det jag gör, det jag tycker
bemöts med ointresse eller förakt. Jag är trött.
Det var bägaren som rann över helt enkelt.
Stopp. Slut. Enough.