Vick2ria

"Jag alldeles slut jag, Vicktoria"
Kroppen är öm, aptiten har tagit farväl och vi gråter
för att vi vet att det blir inget mer än så här.
Vi gråter som zigenska gråterskor. Ibland torkar vi tårarna och
jag tvingar i henne en hopplöst söt prinsesstårta för att få i henne
något, vad som helst.
Jag krånglar ut henne på balkongen, pratar på både ungerska
och svenska om vädret (vem f-n bryr sig om vädret!) om tomatplantors
törst, petar hennes öron och gör rent hennes hud.
Hela tiden nära, hennes kalla trötta händer i mina.

Jag vet att jag inte kan be om mera tid nu för all tid är lånad.
Tvångsförvaltad.

Hon minns, med liten stämma, vår tid tillsammans.
Hon placerar mig på bakbord och i affärer, på vallmofält och
bland dunbolster. Vi är i Ungern, I Limmared och på Kreta.
Det är tidiga mornar bland kaffetermosar och tokiga dagmammor.
Jag minns annat. Jag minns allt. Men det är oviktigt nu.
Jag är nu nu NU. Andas tyst för att inte missa något hon säger.

I en familj i brist på kraftkarlar har hon varit det stadigaste,
vår kraftkvinna. Min mormor.