Vick2ria

Nu packar jag ihop mig och tar
mig till Domkyrkan, tillsammans med
Kristina för att lyssna
på Biskop Thomas Söderberg som
ikväll diskuterar relationskoder
med Eva Rusz, psykolog och författare.

Äntligen något för själen.

Idag är det 26 år sedan Olof Palme mördades på Sveavägen.

Vi blev uppringda av Västerås Stadsbibliotek igår.
Vilde tecknade av mig i söndags på biblioteket
och igår blev hennes teckning dragen som en av flera vinnare
och får se Mamma ska räddas på Teater Västmanland på fredag.
Hurra!

Natt mot lördag. Jag inväntar mitt tonårsbarn
och läser på twitter hur min vän Annelie,
som är föräldraledig barnmorska på KS,
misstänker att en kunglig bebis är att
förvänta det närmaste dygnet.
Jag svarar.
Några timmar senare är cirkusen igång.
Jag, som hunnit somna, vaknar av ett vrål
och en telefon som ringer.
Beppe har fått krupp och skriker.
Och samtalet kommer från Malmö.
Jag tröstar Beppe, som somnar och rusar sedan
in för att se efter att tonåringen verkligen ligger
i sin säng.
Då kommer ett sms:
"Snälla, ring Maria på Expressen"
Jag svarar:
"Gällande? Jag vet inget mer om den kungliga bebisen,
eller är det Per ni söker?"
Och får svaret:
"Nej, ang den kungliga bebisen. Har du möjlighet att ringa?
Snälla, kan du ringa?
Kan du bara säga vilket sjukhus. KS?"

Och så här fortsatte det att ringa och sms:a under
hela lördagen tills de slutligen insåg att jag faktiskt
inte satt inne med vare sig klärvoajanta egenskaper
eller direktkontakter med kungahuset.
Det var ett märkligt dygn och jag tror inte få uppleva
något liknande (om inte Per blir tillsammans med Ara
eller får för sig att jonglera med skridskoskydd igen).

(Men jag lovar att berätta så snart jag vet vilket sjukhus
Victoria och Daniel checkat in på ;)

Tack Gud (om hon finns)

för livlinor!

Jag fick en kommentar på mitt tidigare inlägg från min (halv)syster Åsa.
Vad jag är "glad" att farmor inte är i livet längre så hon slipper höra pratet om det du skriver i din blogg.
Om du nu fortfarande mår så dåligt över hur det gick till när du kom till världen kanske du ska ta ett samtal med din mamma och reda ut hur allt gick till under dina första levnadsår.
Det kanske stärker dig att ta tag i ditt eget liv så att dina barn får en lyckligare barndom än den du nu verkar ha haft. Som sagt vi är flera som är en del i denna familj och det är kanske tur att det bara är en som har en blogg för annars skulle det finnas många olika historier kring detta eftersom att alla har sin egen sanna historia.


Hej Åsa!

Vi kan dra det här ännu ett varv eftersom du insisterar.
Jag har aldrig, någonsin, hävdat att min historia varit någon annans,
men du kan aldrig hävda att den inte är min.
Till skillnad från dig är jag inte glad att farmor är död,
men jag hade heller ingen egentlig relation till henne mer än
den händelsen som jag skriver om, som också är mitt enda minne av henne.
Det enda avtryck hon gjorde i mitt liv.
Jag förstår, naturligtvis, att min bild av henne är väsenskild från din,
eftersom hon var en naturlig del av din familj.
Min mormor var viktig för mig, hon var kärlek och trygghet.
Ibland grälade vi. Vår relation var som livet; varierande.
Men jag är enfaldig om jag tror att det är den enda sanna bilden av henne.
Alla äger sin historia.
So let it be, Åsa.

Jag har inte haft en dålig barndom.
Men jag skriver om händelser här som har berört mig på olika sätt.
För att jag vill.
Och för att jag kan.
När du och jag träffades för första gången då jag var tolv och du nio
så var det någon som sa "Du ska vara glad att du inte växt upp här!"
Vad det stod för vet inte jag, men väl kanske den som uttalade orden.
När jag, elva år senare, träffade vår pappa i ett kalt rum där det
erbjöds familjerådgivning fick jag en allt annat än familjär beskrivning
av hur familjeband knutits.
Och jag valde att tacka för mig.
För alltid.

Min mamma har aldrig sagt ett ont ord om (pappa)Håkan eller hans familj.
Aldrig.
Men jag skriver om händelser här som har berört mig på olika sätt.
För att jag vill.
Och för att jag kan.
Om det får dig att må dåligt föreslår jag att du inte läser.
För din egen skull.
Jag vill inte ont.
Det ligger inte för mig.

/Vicktoria

Mina naglar äter upp sig själva.
Detta trots att jag gör allt som
nagelpåven föreslår.
Ändå, de obefintliga naglarna till
trots, kan jag inte undvika jakten
på den optimala röda.
Kan det här vara det optimala?
Jag tror det.

Det som trendar här på morgonen bland mina vänner på FB är:

# kylan som tycks ha lamslagit allt och alla.
Jag vaknade av att mina nakenfisar ville klä på sig,
och då VET man att det är kallt.

# magsjukan som inte lämnar någon oberörd.
Vi ägnade oss åt magsjuka redan i mellandagarna
och hoppas inneligt att vi är klara.

# The Nike Blast, ett tvådagars träningskonvent som
går av stapeln i Stockholm den här helgen.
Själv har jag inte tränat sedan i början av december,
pga dödsfall, lunginflammation och nu en domnande
kropp. Kan jag ens identifiera mig som en
träningsmänniska längre?

# Bandy Man diskuterar resultatet i matchen GAIS
vs Tillberga. Där har jag inga kommentarer.

I övrigt spelar Viggo handbollsmatch med juniorlaget
idag. En match som jag vill se men inte vet hur jag ska
transportera mig och tre barn till.
På em går vi eventuellt på teater på barnbiblioteket.
Och ikväll ska jag frottera mig med Catharina,
Sara och Kristina ute på Tegeludden.

Happy lördag!

Glöm aldrig Pela och Fadime.

Det finns människor som får det att bli som bomull runt hjärtat,
människor som är FS (För Själen).

Vi har alltid pratat om hur vi ska komma tillbaka
och göra oss hörda efter döden.
Eftersom jag har en fobi för fåglar har jag bett om
att inte få en påhälsning av just en änglafågel.
Natten mot måndag stod jag vid mormors gamla
bakbord och kavlade med hennes ryndstavs-
kavel, då det knackade stenhårt tre gånger i
väggen.
Först blev jag rädd för det plötsliga ljudet.
Men sedan glad, alldeles varm och tacksam.

________________________________________

Kristina skriver här om det andliga och
ett fascinerande möte som du inte vill
missa.