Ett hål



Jag har nyss fyllt tolv år när han ringer.
Han är pappan som jag sökt i telefonböcker och register.
Han är pappan som har en ny, egen familj,
och som under inga omständigheter får störas.
Men så ringer han.
Det är inte mig han vill prata med, inte egentligen.
Men han presenterar sig med ett namn som jag
känner som ett mantra, min pappas namn.
Vi ses på en restaurang.
Han kommenterar mitt utseende, säger att jag ser
ut som Carola och berättar om sina döttrar som både
spelar oboe och dansar.
Han betalar ur en grosshandlarplånbok, som tycks proppfull.
Efteråt känner jag en tomhet.
Jag har sökt så länge.
Var det här allt jag fick?

En kort tid senare träffar jag min farmor.
Hon är kosmetolog.
Hon ger mig smink, vars användningsområde
jag inte förstår.
Innan jag ska gå visar hon en bild av min pappa
och hans syskon när de är i 20-års åldern.
"Titta, här är de smala, men sen blev de tjocka,
så du måste nog passa dig Vicktoria!"
Och jag passar mig.
Jag passar mig för mat.
Jag passar mig för känslor.
Jag passar mig.

Sommaren därpå reser jag med mormor och morfar till Ungern.
Vi går på begravningar.
Jag äter vattenmelon.
Solen är varm.
Jag äter vattenmelon.
Mormor har en bekymmersrynka som inte vill gå bort.
Och jag äter vattenmelon.
När planet landar i Sverige sex veckor senare känner inte min mamma
igen mig.
Hon matar mig med saftsoppa hela den hösten.
Men det där hålet i magen är nu öppet
för allmänhetens beskådan, som en önskebrunn
som inte kommer att uppfylla några önskningar
någonsin.












#1 - - Livet runt 30...5:

Vi är som ett hålslag du och jag V, fast jag fyller mitt hål med alldeles för mycket mat imellanåt. Kram K

#2 - - Anna K:

Vackert. Och sorgligt. Vi har alla små hål här och där. Att lära sig fylla dem med det viktiga är viktigt. Jag lär mig hela tiden.

Kram

#3 - - Jenny S:

Tillkomsten av hålet kan du inte göra så mycket åt, det viktiga är ATT du fyller det och VAD du fyller det med.

Kram

#4 - - Karin:

Smärtsamt att läsa. Tack för att du delar med dig. Kram till dig!

#5 - - Camilla Thunell:

Kram.

#6 - - Anonym:

Nu gråter jag igen, den här gången är tårarna för dej. Varma kramar /Neta

#7 - - hedgehogsara:

<3

#8 - - iréne:

Kram

#9 - - Vicktoria (moi):

Ni är fina.

Nu ligger jag inte i mitt offerhål och kvider,

utan vill mer bara påvisa vilken makt eller möjlighet vi har som vuxna att påverka en ung människa/litet barn. Och det måste vi förvalta väl.

Alla människor bör mötas med respekt.

Oavsett.



Tack mina vänner!



Kram

#10 - - S:

Ja jag håller med dig V , och var glad att du ej fyller ditt hål med droger utan vågar vara i känslan. Medvetenhet och insikten att vi väljer hur vi ska hantera våra känslomässiga svårigheter. Men som sagt Alla har ej den styrkan och kraften. Men är lika värdefulla iaf. ( du beskriver känslan så fint )

#11 - - Joa:

Du vet....Kram!

#12 - - Från mig:

Vad jag är "glad" att farmor inte är i livet längre så hon slipper höra pratet om det du skriver i din blogg. Om du nu fortfarande mår så dåligt över hur det gick till när du kom till världen kanske du ska ta ett samtal med din mamma och reda ut hur allt gick till under dina första levnadsår. Det kanske stärker dig att ta tag i ditt eget liv så att dina barn får en lyckligare barndom än den du nu verkar ha haft. Som sagt vi är flera som är en del i denna familj och det är kanske tur att det bara är en som har en blogg för annars skulle det finnas många olika historier kring detta eftersom att alla har sin egen sanna historia.

#13 - - Sis - the real one:

Åh kära nån .. den där dagen när vi var 12 minns jag som om den var igår ... missninner jag mig inte helt (det är trots allt 28 år sedan & vi var 12) så var ni på Vattentornet och kusin Petra var med som moraliskt stöd? Efteråt var du dock inte så exalterad ...