Fosshaugs grodor
Yttrandefriheten vann mot Bandyförbundet!
(I övrigt tycker jag att Per ska hålla sina åsikter för sig själv.)
_________________________________________
det står att du hjälpt till att hitta en lösning ur det hela?
Om det stämmer - varför gör du det när du i flera år har vikt dig under hans dumheter mot dig & barnen som du skriver om här i bloggen?
Jag förstår verkligen inte längre...
Marie, Du kan maila mig om du är intresserad av ett uppriktigt svar.
vick2ria@hotmail.com
Jag är inte ett stor fan av öga för öga, tand för tand.
Jag förstår inte heller. Sorgligt.
Inte jag heller...
Bye bye...
Inte jag heller, kan inte heller läsa mellan raderna längre.
Bye bye
Hejdå!
Om det är någon/några personer som är sorgliga i denna situation så är det väl ändå ni? Vilka är ni att lägga er i? Vad vet ni ens om Per som privatperson utöver det som ni läst på denna blogg?
Nej, ni vet ingenting. Och om ni har läst noggrant, så kanske ni vet att min mamma har 4 barn. Per skulle fått 10000 kr i böter, om ni tror att det drabbar en barnfamilj i positiv riktning så är ni mycket mer sorglig än vad jag tidigare trodde. Sen till sist, har ni en sambo? Eller en man eller hustru? Jag tvekar givetvis på det med tanke på hur ni beter er. Ja, till och med sämre än Per. Om denna person skulle åtalas för något brott, och detta skulle upp i rättegång, skulle inte ni göra ert yttersta för att hon/han slipper fängelse eller annat straff? Jag tvekar såklart på detta med och jag tror inte jag behöver förklara varför för er, ni skulle ändå inte förstå. Tänker inte önska er en fin dag på det där smått ironiska sättet, inte ens det förtjänar ni. Istället hoppas jag att alla världens flatlöss besöker edra kön. Hejdå.
Vill bara tillägga att det är bra att ni försvinner.
Schas, SCHAS. Ni förtjänar inte att få läsa min mammas fina texter.
Victoria, jag tycker faktiskt att just det att du "hjälpte" Per ur det här visar på hur stark du är som fortsätter vara den du är istället för o förlora dej i nån barnslig ge igen grej pga hur Per bettet sej (vilket jag för övrigt inte vet så mycket om). Jag tycker du verkar vara en fantastisk person och dina texter lika fantastiska de. Kram Neta
Till Viggo (& Vicktoria)...
Jag förstår alltför väl tyvärr. I flera år satt jag fast i en jämförbar situation med både barn och sambo. En sambo jag hade älskat högt, som jag hade försvarat inför många andra, inför mig själv och även ursäktat honom för honom själv i många svåra stunder.
Jag gjorde mitt yttersta för att hjälpa honom på så många vis & jag förlorade vänner och familjemedlemmar på vägen.
Kärlek, omtanke och en uppfostran att hjälpa andra och inte överge varken sårade människor eller kattungar var anledningarna.
Skillnaderna i våra situationer är säkert flera, men likheterna är många.
En skillnad är att din mamma valt att under flera år ha en offentlig blogg. Många gånger länkas det till stora dagstidningar och mycket välbesökta bloggar vilket gör att läsarskaran ökar. Många helt okända personer såklart.
Per är också en offentlig person med många utspel i media vilket väcker nyfikenhet och många andra känslor hos folk.
Då får man reaktioner.
En blogg är självklart valda delar av en verklighet som beskrivs, inte hela spektrat eftersom det är förbehållet er som familj och de närmaste som lever i den.
Däremot har det, återigen under flera år, beskrivits en situation i ert hem och i relationen mellan din mor och Per, som signalerat många olika saker. Framförallt har jag och några till förstått det som uppenbarligen ohållbart. Att din mor förtjänar så mycket bättre bemötande och hjälp med er 4 barn och det gemensamma hemmet och tillvaron.
Flera har peppat och uppmuntrat, bl.a när det verkat som att, trots alla svårigheter av praktiska och känslomässiga skäl, din mor tänkt avsluta det som framstår som ett klart destruktivt mönster.
Vi är flera som hållit tummarna för att det ska bli bra och att hon i slutänden ska befinna sig i en kärleksfull relation med någon som har förmåga att värdesätta hennes många fina sidor.
Vi har på avstånd följt det som beskrivs, och med avståndet i åtanke och även med tanke på att det är din mors valda delar av er verklighet som läggs fram, ändå känt en ärlig frustration när det går tillbaka i ett försvar av Per och situationen. Folk ger upp och flera orkar inte läsa mer. De vill er fortfarande inget illa.
Mekanismerna i försvarandet är så vanliga och inget som ifrågasätts från mitt håll. Att leva med en person med en diagnos är långt ifrån att man så enkelt "bara kan" en massa saker som verkar självklara för utomstående. Jag vet det av erfarenhet.
Jag har inte med ert liv att göra.
Jag känner inte er.
Men det är en offentlig blogg och det finns många kloka personer som kommenterar och faktiskt vill din mor och dig och dina syskon allt väl.
Att flera nu reagerar som de gör är kanske för att förståelsen tar slut till slut.
Öga för öga är inte bra. Men om man beskrivit den här situationen under så lång tid så är det inte så konstigt att flera reagerar med ett ifrågasättande över varför din mor väljer att ens lyfta ett finger för att hjälpa & det sen inte ens blir ett Tack för hjälpen tillbaka.
Det är ett så hjärtlöst bemötande av din mor stundtals och flera gånger har man velat ringa på er dörr och frågat vad hon behöver ha hjälp med när hon är sjuk och ändå får sköta allt själv.
Texterna är så hjärtskärande vissa gånger!
Din mors texter berör och det är stort. Det är ju kommentarerna av olika slag ett bevis för.
Jag hoppas verkligen det kommer lösa sig på bästa möjliga vis för er.
Det här sätter en omedveten standard och skapar mönster i framtida relationer för er som barn, vilket till största sannolikhet spelar roll när ni blir sambos och skaffar familj.
Efter att ha tagit mig ur min egen kaosartade relation, när jag till slut förstod att det inte var mitt ansvar eller min skyldighet att rädda nån som inte ens förstår vad som pågår,
kunde jag äntligen ta mig tillbaka till mig själv. Jag kunde må bra på riktigt och mina barn vågade vara sig själva igen. Vi behövde inte tassa
på tå och inte heller scanna av humörsvängningar för att undvika att reta upp mer genom vår blotta existens. Livet blev roligare, enklare att leva och så mycket mer!
Min fd sambo insåg först när jag lämnade honom att hans beteende var ett problem. Han förstod först när han förlorade allt att han behövde ta ansvar för sitt liv och inte använda sin diagnos som en ursäkt och förklaring för sitt dåliga uppträdande.
Efter några år av terapi, medicin och andra insatser är han en annan person i många avseenden.
Han förstår idag vad han gjorde och
tackar mig för att jag lämnade honom så det inte blev ännu värre.
Nu kan vi vara vänner igen.
Viggo, jag förstår och respekterar verkligen din reaktion. Du ska ha en eloge för att du försvarar din mor!
Jag väljer att rikta min kommentar främst till dig och skriver som jag skulle skrivit till nån av mina vänner i min egen ålder. Du (och din mor) verkar vara kloka personer med väldigt stort hjärta. Ta vara på det och er själva och låt ingen få förminska er som människor (och verkligen inte nån som ska vara en av de närmaste och en stor del av tryggheten i livet).