Den där förbannade tystnaden


Hen sitter inklämd på ett centralt fik
och när hens ögon möter mina är
det något vilt i blicken.
Jag hälsar.
Men får inget svar.
Vad hade jag förväntat mig, egentligen?
Möjligen hade jag hoppats på ett hej.
En gång var hen min bästa vän,
nu befinner vi oss i ett vakuum som
jag inte rår över.
Och det är inte mig det är synd om.

(Eller som min förtjusande kollega
uttryckte det: "Du skulle ha sagt
om jag drar ner brallorna och visar
arslet känner du igen mig då!")







1 hedgehogsara:

skriven

<3

2 Samtal med Gud:

skriven

Den jagade blicken sa väl allt om hur hen egentligen tänkte och mådde? Kram

3 Emschen:

skriven

När vänskap brister är det bitande vinter.



Avundas dig inte den situationen. Du sa hej och h*n gjorde inget vilket visar tydligt att du reser dig, går vidare och stannar inte på den bittra vägen. Bra gjort!



Kram på dig!

4 C:

skriven

Nej, det är synd om h*n som inte kan kosta på sig ett hej. Tänk vilken liten värld den personen lever i. Så futtigt och smått. Strunta i den personen! Du klarar dig säkert utan h*n.



Kramar!



P.S Du kan ta bort min länk till höger...

Kommentera här: