Den där förbannade tystnaden
Hen sitter inklämd på ett centralt fik
och när hens ögon möter mina är
det något vilt i blicken.
Jag hälsar.
Men får inget svar.
Vad hade jag förväntat mig, egentligen?
Möjligen hade jag hoppats på ett hej.
En gång var hen min bästa vän,
nu befinner vi oss i ett vakuum som
jag inte rår över.
Och det är inte mig det är synd om.
(Eller som min förtjusande kollega
uttryckte det: "Du skulle ha sagt
om jag drar ner brallorna och visar
arslet känner du igen mig då!")
Kommentarer
Postat av: hedgehogsara
<3
Postat av: Samtal med Gud
Den jagade blicken sa väl allt om hur hen egentligen tänkte och mådde? Kram
Postat av: Emschen
När vänskap brister är det bitande vinter.
Avundas dig inte den situationen. Du sa hej och h*n gjorde inget vilket visar tydligt att du reser dig, går vidare och stannar inte på den bittra vägen. Bra gjort!
Kram på dig!
Postat av: C
Nej, det är synd om h*n som inte kan kosta på sig ett hej. Tänk vilken liten värld den personen lever i. Så futtigt och smått. Strunta i den personen! Du klarar dig säkert utan h*n.
Kramar!
P.S Du kan ta bort min länk till höger...
Trackback