Vick2ria

Klockan ringer 5.30, men jag tar mig sällan iväg förrän strax innan 6.
Därefter är jag helt ensam, så när som på en flock ängsliga rådjur,
två lekande ekorrar och fler harar än vad jag kan räkna.
Men annars, tomt.
Jag springer ut mot Hovdestalund och förtjusas och förfasas över den
omättliga trädgårdsentusiasm som sjuder och lever ett eget pulserande
liv där under Vallbybron.
I öronen har jag en, för morgonen noga utvald, Sommarpratare.
Ibland väljer jag fel.
Alla röster är inte konstruerade så att de går att springa till,
som Eva Dahlgren till exempel.
Hon kräver stillhet, helst en hängmatta, i ett mjukvarmt juli-Sverige.
När jag blir trött vänder jag hem till ett slumrande hem,
där jag duschar, klär på mig och barnen, väcker barnens pappa
och tar mig sedan till jobbet.
Välkommen torsdag!

Tidig morgon i centrala delarna av Västerås
och jag springer. Det är litet kallt, men om en
timma kommer jag vara varm efter löpningen
ut mot Hovdestalund.
Värme är bra, värme och kaffe gör allt
litet behagligare.

God förmiddag!

Luften är mättad och jag sover ingenting.
Effektivitetsmaximum och jag intalar mig att
jag är hög på mina superkrafter.
Jag orkar allt och bangar inget.
Näst sista veckan i maj och jag äter livet
med soppsked (ikväll på jobbet).

Ibland blir det jag skriver tolkat alldeles bakom arslet.
Nu måste jag ut och springa.

Jag har tagit min tillflykt hem till mamma,
för att få jobba
för att få vara i fred
och för att få dricka te i mammas kök
utan att bli avbruten.

Jag har haft en fantastisk dag hemma på
gården där jag läst, planterat och serverat
lunch. Det var så trevligt att bara skrota
omkring helt planlöst utan att ha någon tid
att passa att jag missade just en tid vi hade
att passa. Odd och Vilde fick gå på ett halvt
kalas, eftersom jag sett fel på tiden.
Otroligt!
Natten till idag hade jag och Beppe feber,
men nu mår vi bättre. Så jag när ett visst
hopp om att kunna springa imorgon bitti.

Vi kom från intet
vi går till intet
Däremellan är vårt liv
En strimma ljus
En dikt



Ragnar Thoursie

Jag hör dig. Dina ord broderar livslögner
långa nog att omfamna en hel värld och
jag känner hur mitt motstånd växer tills
det inte går längre.
Så jag säger det.
Jag säger det som är tydligt och har varit
det länge, kanske alltid, för mig och så
många andra.
Men samtidigt vet jag att du inte kommer
att vara mottaglig förrän du nått din botten,
så se mina sanningar som akut mentalhygien
tills du är redo för livet, det verkliga livet
som inte vill vare sig kontrollera eller stjäla
ditt syre.
Jag finns här. Jag är din vän.






______________________________________

Det här nya livet, som giftpil, är inget jag är direkt stolt över,
men det var jag inte när jag ägnade mig åt att vara behagsjuk
heller.
Jag tänker att jag är som Tuva Novotnys karaktär i norska
komedin Dag - jag blir tvungen att kasta upp om jag far
med osanning.
Så ja, din samvaro tillsammans med mig kan vara en smula
obekväm, men jag  l o v a r  att jag aldrig kommer att fara
med osanning.

Jag älskar klämdagar.
Det är så lugnt och skönt på jobbet.
I öronen har jag Anna Carrfors Bråkenhielms
sommarprat från 2010 (ja, jag är fortfarande
besatt av  programmet Sommar och jag är så
tacksam för pod-radio).
Natten hemma var rörig, så där som det har en tendens
att bli när energierna är dåliga, vilket är det minsta man
kan säga om gårdagkvällens sordi.
Imorse blev jag väckt strax efter 5 och gav barnen
varma filtar framför barnkanalen och snörade på
mig löparskorna.
Så nu startar jag arbetsdagen, som du klämmer,
och känner mig nöjd med en stor balja kaffe intill!

Välkommen fredag!

Igår var det dags för en omgång med Polisen.
Uppslutningen var god och energin hög,
men ärligt talat idag känns det som om det
var jag som fick mig en omgång.

Det är så vansinnigt tråkigt.
Jag fick höra om det för ett
par dagar sedan, men vägrade
tro att det var sant.
Norrgavel har gått i konkurs.
Inget som som kan betecknas 
som FS (För Själen) fungerar
i den här stan.

Och så regnar det också.
Godmorgon!


(Om du vill ta en sista kik hos Norrgavel
så har de 40-70% rabatt på lagervaror)

Jo, och så var det en sak till,
det här med TV-kockar;
vilket satans otyg.


Slut på meddelandet.

Plötsligt kan jag titulera mig löpare.
Jag springer varje morgon,
inte för att jag har bråttom
utan mest för att få behålla
förståndet.
För jag inser ju någonstans att jag
skulle stå mig slätt utan ett intakt psyke.
Ovanpå det har jag inbillat mig att jag
älskar att städa, inget undgår min lupp.
Så jag vabbar, bakar, lagar mat. leker,
städar och springer.
Därefter går jag till jobbet för att arbeta
in missad arbetstid.
Och jag undrar varför jag känner mig så tom
och hur det kommer sig att jag lipar varje
gång jag bläddrar förbi dödsannonser,
ser något estetiskt tilltalande och
lyssnar på sommarpratare med en andemening.
Men så ser jag på Tomas von Brömsen i
Dom kallar oss skådisar och jag inser att jag
behöver input av sådant som gör mig lycklig.
Jag behöver se film, bra film.
Ikväll ska jag rota rätt på Mitt liv som hund
och barnfilmen Upp och jag ska ge mig hän.
Om jag får tag på ungersk pic-salami, en god
melon och ett gott lantbröd så ska jag unna
mig det.
Om du har ett bra filmtips att dela med dig
av så blir jag glad. Det får gärna vara din
gamla favorit. Mitt liv som hund är en av mina
allra bästa filmer intill Il Postino, Cinema Paradiso
och Igelkottens elegans.

Jag behöver också läsa mer.
Igår såg jag Babel som handlade om den allra mest
grundläggande tryggheten, Mamma.
De pratade om antologin Mor, mamma, morsan
där 13 svenska författare och kulturpersoner skriver om
sin mammas histora, fylld med kärlek men ibland också brist. 
I studion gästade skrivbenterna och författarna 
Martina Montelius och Fredrik Strage.
Det var så bra.
Jag var hänförd och måste genast få fatt i antologin.
Så. Nu känner jag mig genast energifylld igen :)

Jag är trött, dödens trött.
Somnade kl 21 igår och steg upp 5 i morse för att springa.
Jag har sovit två gånger 5 minuter i en dubbelvikt powernap
på toaletten. Ja jag vet, det låter helt knäppt vilket det också
är, men framförallt inser jag hur lik jag är min mamma som
på jobbet har delad vårdnad om en baden-baden-stol som
hon och kollegan stuvat in i linneförrådet för att kunna sno åt sig
powernaps. Och jag antar att det är ett bra grepp, eftersom hon är
något av det piggaste jag vet.
Nu ska jag köpa mig en gigantisk bullängd och gå hem för att
möta upp ovan nämnda mamma, som igår kom hem från
en veckas yogatrip vid Medelhavet, och bli litet uppiggad.

Dagarna passerar och jag tycks ha en tillfällig
brist på ord när pollenhalterna peakar.
Men till skillnad från tidigare så har jag tryck i
löpstegen och plötsligt är jag inte heller lika
behagsjuk som tidigare.
Skrämmande och befriande, på samma gång.
Jag känner inte igen mig själv.
Jag har slutat be om ursäkt.
Och jag gör väldigt obekväma saker,
som nog är mest obekväma för andra,
men som om natten ändå orsakar skav i mig.

Idag är det exakt ett halvår sedan mormor dog
och i morse, när jag tränade, så var mina tårar för
henne. I morgon skulle hon ha fyllt år, 92 år.
Jag saknar henne oerhört och ser henne i mig själv
och barnen. Att förlora någon är att befästa något
i sig själv att ge vidare till sina egna barn.
Idag ser jag henne på balkongen där hemma på
Skjutbanegatan bland de där korgarna av lavendel
som jag prackade på henne sist hon fyllde år.
I oktober satt hon där efter en natt av hjärtinfarkter
och förvirring och jag förstod aldrig att det skulle gå så fort.
Jag hann aldrig med.
The story of my life - jag hinner aldrig med.

I morgon gifter sig en av mina vänner i NY
samtidigt som jag ska gå på bröllop i Barkarö kyrka.
Och snön förväntas ligga som ett täcke över världen.
Det var varmt. Nu kommer kylan.