Vick2ria

Kaffekokandet går inte över
här där jag är.
Jag rosslar och lever om.
I övrigt har jag inget att rapportera
förutom att det är kaos i vårt släktled.
Och jag sitter som en levande klagomur,
i mitten, och har ingenstans att fly.
Jag längtar min Agneta!

Bild: Dror Poleg


_____________________________________________________

Det är snävt, ihopsnärjt och trångt.
Mina lungor längtar efter att andas
in långt nerifrån magen.
Snart.
Mina barn ska få veta att man är rädd
om och sörjer för dem vi har nära,
att mammor tycker om ett vänligt
tilltal och att de kan skratta högt och
är värda det.
Snart är vi redo för att fylla vårt hem
med vänner där alla är välkomna
och känner sig bekväma.
Snart.

Vi går, hittar vattenhål,
vet om varandras knöligheter,
men lägger ingen vikt vid det.
Det är vi, mamma och jag,
flera timmar en fredag
utan att bli avbrutna
eller någon av oss måste
rycka ut akut
i någon riktning.

________________________________________________________

Välkommen lördag!

Jag såg Bibliotekstjuven nu ikväll. Det krävdes kudde och
spretande fingrar framför ansiktet för att kunna uthärda.
Smärtsamt. Och bra.

Jag läser Åsa Beckmans artikel om författarbarnen som tar sig ton i DN idag.
Bland annat nämner hon Gunnar Falks förhållande till mamman, illustratören
och författaren Kerstin Thorvall. Om hur livet tillsammans med mamman i det
närmaste var ett liv av hot och kränkningar. Vi Biografi skriver mer om den
relationen och jag ska ge mig ut för köpa den så snart som möjligt.

Jag tycker mig känna igen de tecknade föräldrarna i artikeln, jag kan typen,
och får litet ont i magen. Föräldrar, generellt, tar sig allför stora friheter
när det kommer till barnen och den egna visonen tycks sakna såväl ögon
som öron.
Kanske borde vi sätta in pengar på ett öronmärkt konto för framtida
terapeutiska utgifter samtidigt som vi pyntar in för ett eventuellt körkort.
Det ena mer nödvändigt än det andra.

Grattis Mamma!

Vi har bakat, stekt pannkakor och bjudit
släkten på saftkalas.
Nu fyller jag tvättmaskinen och tömmer
densamma på väldoftande rent.
Nu ska jag luta omkull mig en stund
emedan Beppe sover och V o O tittar på
Monsters Inc.
Snart ska vi göra solen och lövhögarna
sällskap. Och ringa Karin.

Han ska resa och är upprörd.
Han hävdar att jag alltid blir
så konstig då han ska resa
bort. Han skriker en hel massa
otrevligheter och säger att det är
mitt fel att han blir stressad.
Han far omkring som en galning,
pyser ur sig en massa fula saker
och vi, vi andra, tittar frågande
på kaoset som fortplantar sig
omkring oss.
Snart reser han för att rädda
hundar och förära Zlatan ett
besök på fotbollsplanen i
Amsterdam.
Och vi, vi ska fredagsmysa
hela vägen bort mot onsdag.

TJOHO!

Ibland önskar jag att jag hade selektiv hörsel.
Eller så är det de jag har. Men på något sätt
har jag lyckats felkalibrera.
Nåja.

Det är i vilket fall tur att man får se på Bosse,
Maja och Toralf i Glada Hudik på tisdagkvällarna.
Kan man bli något annat än glad?
Toralf går i förlovningstankar, men  har svårt att
lägga pengarna på något annat än hockey.

Frågan är hur de gör i Kenya. Det måste
ha blivir dyrt för den här mannen.

Jag var på något som förtäckt  b a r a  skulle vara en fika.
Eller "ett helt förutsättningslöst möte"som hon uttryckte det.
Jag fick fika, varma kramar och ett koncept som fick själen
att blomma, helt oväntat. Vi bestämde oss för att känna
litet på varandra, innan jag kom fram till ett beslut.

Entusiastiskt berättade jag för honom. Han tyckte att det var
en dålig idé. "För hur ska du hinna med ett extra jobb?"

På kvällen fikade jag i en mörk lokal tillsammans med en annan
chefsperson. Som vanligt fick jag tårar i ögonen och bomull
runt hjärtat när jag talade om barn med svårigheter.
När kaffet var urdrucket tog vi i hand och bestämde
att jag skulle börja på måndag.
Jag kunde inte komma hem fort nog. Men det var bra att jag
ringde det där samtalet, till mamma, innan jag nådde fram
till hemmet. För väl hemma möttes jag av något trött som
vände mig ryggen, ovillig att prata.

Jag tänker att jag kommer att ha oceaner av tid och kraft
när mina barn och jag får spela huvudrollen i vårat liv.
Och du kan göra som du brukar.

Helgen har ägnats åt stora mått normalisering
och fem kilo hemmablindhet.

Det var liksom bäst så.

Vi grälade. Vi gjorde skogen. Vi grälade. Vi åt mat. Vi grälade.
Jag gjorde blåbärspaj. Han spelade match. Happy söndag.

Jag är bekväm med att vara hemma. Jag är en
hemmagris.
Men det betyder inte att jag aldrig tänker ta mig ut,
se annat och göra något som får mig att må bra.
Och då menar jag inte enbart träning.

Ibland undrar jag om han gör sig själv valhänt
och irritabel bara för att slippa.
Vilken dumhet! Inte vill man väl komma undan det
bästa vi har. Eller?

På torsdag åker jag med Carro och Lena till
mässan i Stockholm för att snacka kläder.
Det ska bli så roligt. Frågan är hur det blir här.
Och den frågan kommer inte besvaras av mig.

Vi är halverade. Här hemma finns bara jag
och två små pojkar. Viggo spelar handboll
utomhus i en vecka på Västkusten.
Far och dotter håller sig i Stockholm med
omnejd.
Vi har det mysigt. Jag lyssnar noga
försöker befinna mig i nuet så mycket
som möjligt. Det är aldrig ett problem
annars, när huset är fullt, för då orkar
sig inte ens tanken bortanför ruta två.
Men med färre röster och hjärtan tycks
hjärnan jobba på högvarv.

Det är kanske därför jag somnar med
munnen öppen, mitt i filmen som jag
tycker är bra, och sover det dubbla mot
vad jag normalt sett gör.
Ändå är jag trött inifrån och ut.

Idag ska jag ta med mig russinkungen
och honungspojken ut på äventyr,
ett badäventyr.

Fin lördag till dig.

I den senast Mama-tidningen har det spaltats upp
25 tecken på att just du är världens bästa mamma.

Nummer ett;

Du kan underhålla en uttråkad tvååring
i en timma enbart med hjälp av en
nyckelknippa.



_________________________________

Jag sprang ikväll igen. Från vad? Och varför?
Jag sprang för att jag lever med ADHD och
för att mina känsloutspel aldrig får ta plats.
Det finns inte rum för ännu ett fladdrigt
inre och en mun i vild panik.
Så jag sprang.
Ikväll gjorde det, till skillnad från igår, ont.
Aj mitt knä! Hej ljumskar!
Men jag sprang.
Jag sprang ut på kyrkogården, bort till
morfar och Viggos farfar. Jag strösslade
med tårar. Sedan sprang jag hem.

Hemma väntade Viggo med läxor.
Vi jobbade. Att sitta intill honom,
sida vid sida, är något av det bästa jag vet.
Viggo skänker ett lugn som är sällsynt,
speciellt då det kommer från en tonåring.

Och nu ska jag sova. Imorgon väntar
nya väderkvarnar och stor kärlek.

Vilde som tidigare har varit livrädd för dammsugaren
har nu istället utvecklat en ny passion; att dammsuga.
Hon kan liksom inte få nog och pappan uttrycker oro.

P: - Vilde, det räcker med dammsugandet!
V: - Men jag vill!
P: - Det är inte bra för miljön!
Ungefär där höjer mamman på ögonbrynen.
M: - Aha, är det därför du inte dammsuger? Du tänker på miljön.
P: - Vilde, tids nog träffar du en kille från Borlänge och då får du dammsuga tills du kräks.

Word!

Det hägrar bortavaro för första gången på
fyra år. Jo jag var iofs iväg för två år sedan
på ett halvt ensamdygn i Stockholm
då jag hade litet som skulle checkas hos
Mamma Mia. Men det räknas inte, inte på
riktigt.

imorgon ska jag leka med Sandy och Micke.
Men... Ja det finns ett sådant. Han har
råddat med barnvakt. Och inte vilken
barnvakt som helst.

Jag mår inte så bra.

Han var upprörd. Vi umgicks med för få och för sällan.
Jag bokade ett och två par som blev utsatta för det
sociala experimentet Fosshaug-Bagi.

Spännande.

Ett och ett halvt besök senare är luften ur
på mannen som längtade samkväm och
uppsluppen stämning.

Jag har bestämt mig för att sluta sopa.
Och börja leva.