Vick2ria

Det är till och ha händerna framför ansiktet då
man läser dagstidningar. Sånt här och det här
får mig att vilja kräkas och gråta en hel dag.
Så jag noterar bara rubrikerna och undrar var
världen är på väg.

Jag försöker utröna om grannen skriker Puta madre för
att han ser på fotboll eller för att han är förbannad
och slår sin fru igen. Inget vore otroligt.

Jag grälar på små människor,
små packade och pårökta
varelser som ägnar sommaren
åt att leva under mina fönster.
Jag säger det där som jag aldrig
trodde skulle lämna min mun.

Förlåt att jag är en sådan
kärring, men jag måste be er att
dämpa er. Klockan är tolv och
min ettåring har fortfarande inte
somnat!

Jag hade nog väntat mig ett och
annat glåpord. Men inte.
De är inte bara packade och pårökta
de är väluppfostrade också.
Så grattis till dig som tror att din
unge är på Cityfestivalen.
Du har tyvärr fel. Din bebis är här,
i tryggt förvar, i litet risigt skick.
Men precis så väluppfostrad som
du avsåg.

Hon förstår inte vad jag pratar om.
- Mot mig har han aldrig varit otrevlig! slår hon fast
så där tvärsäkert som är så typiskt för henne.
Haha, tänker jag. Det är väl en jävla tur att du ägnar
dig åt att var skitfull i parti och minut, så att du inte minns.
Sedan ringer hon honom. För att berätta.
Vad jag sagt.

Det gäller att inte sjunka
ner på samma nivå.
Att inte skrika och
uppföra sig illa.
För någon kan få för
sig att spela in din
tillfälliga svada.

Då är det bättre
att diska alla Global-
knivar i diskmaskin
när någon är och
spelar sån där golf
som han aldrig
spelar.
Sedan skriver man
det här så att någon
bandyexpert kan tala
om varför knivarna
är så dåliga.

Och sedan står jag där
och karvar med dåligt
slipade redskap och
skyller mig själv.


Hur gör du?

Ibland kommunicerar tystnaden bäst. Och tydligast.

Vi roar oss med att kasta varandra i brasan. Den som överlever har
förlorat.

Han kontrollerar allt. Och litet till.

När han går ut tar han med sig
dongeln till datorn "för man har inte
tid att använda datorer om man har
fyra barn".Vad han själv använder
sina oceaner av fritid till är litet oklart
och får heller inte ifrågasättas.

På tv ser man hockey, nyheter eller
något rafflande på Kunskapskanalen.
Att han själv tittar på skräp, då han tror
att vi inget ser, skrattar vi åt, i smyg.

Hur vore det om han kunde kontrollera
sådant som verkligen skulle behöva en
fast hand; sig själv.

Det finns så många anledningar att tjuta av lycka,
stunder av glädje och ren och skär vänlighet.

Tyvärr finns det en värld, en sämre, som inte
förstår värdet i det fina, i det som faktiskt
är riktigt riktigt bra.

I dag älskar jag brudarna i barnpassningen på
n'Joy, för att de är så fina med mina och
andras barn och får dem att känna sig välkomna
och sedda varje gång. Ni gör träning enkelt
för träningssugna mammor och pappor.

Och kärlek till fina kollegor på samma ställe.
Det ärväl tur att vi har begåvats med extra långa
armar så att vi kan krama om oss själva.
Och varandra.

Förlåt. Men alla I-landsproblem på en gigantisk hög
gör att jag bara vill gråta, skrika och äta choklad.

Hur i h-vete kan posten från Försäkringskassan
ta så lång tid på sig. 5 dagar för ett brev som
borde ha varit här för tre veckor sedan?
Va!?

Jag har verkligen inte tumme med F-kassan.
Och jag tror mig veta varför.

Det är så förbannat korkat.
Jag krympte just min
nyinförskaffade dyra kofta.
När jag insåg fadäsen började
jag dra i den och lyckades
naturligtvis dra sönder den
nya skapelsen.

HELVETE!

Och ingen har jag att skylla
utom mig själv.


Blä!

Jag har grälat i dag. Hela dagen har varit en orgie i ett
envist grottande i hushållsgöromål och huruvida de
uträttas av rätt person eller inte. Han vs Me.

Ingen vann. Men jag vek inte ner mig i varje fall.
Tack för det PMS. En annan dag hade jag varit en
mes. Vid tillmälet "CP-jävel" hade jag vikt in
svansen mellan benen för att gå och diska
eller så. Inte idag.

Jag hatar att bråka om hushållssysslor.
Det är under min värdighet. Jag gör gärna
allt, tutti, men säg för bövulen inte att jag
inget gör.


Grrrrrrrrrrrrr Voff!

Jag ska skriva är det tänkt. Kanske blir det något om att det sällan är som vi tror,
vare sig hos grannen eller din bästa kompis. För vad vet vi, egentligen?
Inte ett enda dugg.
Jag kommer att skriva om den gången då jag hade tillräckligt med is i magen
för att ringa min mamma då jag jagades runt i lägenheten av en man utrustad
med en Global-kniv. Det var en jävla tur det!
För ingen jävel trodde det om honom; för han kom ju från en fin familj.
Hur kunde jag lämna honom? Stackars stackars! klagade de som inte hade
en jävla aning. Och jag utmålades som idioten. Det gjorde ingenting,
för jag tog mig därifrån i rättan tid.
Men jag grät i fosterställning. Och tog mina första sömntabletter för att
kunna sova åtminstone några timmar den sommaren.

Det ska jag skriva om, det och bristen på civilkurage.

Kan det vara något?


__________________________________________________

Du hade skrivit sa du. Jag ser inte.

Där var grälet om pojkens skor.
Han skulle minsann inte ha så dyra
doningar på fötterna. Det spelade
liksom ingen roll att att han inte var
den som fick punga upp de 700 kronorna.
Sedan sa han något om någon princip
som han sa sig vara pappa till.

Bah, tänker jag och tittar över hans
gränslösa skopark. Vad är det för
jävla princip? Den krökta principen
om svindyrt till pappan och gratis
till barnet. Eller?
Nästa gång temperaturen kryper ned
mot -18 är det han som skippar sina
sälskinnsdojor till förmån för
gummistövlarna, istället för barnen.
Tomte!

Jag ringer honom, för jag vill veta var