Jag har det litet bra

När jag hämtar på skolan så kommer den ena springande och den andra får dras fram från sin undangömda plats under soffan. Han har "provklippt" i kläderna. "Jag trodde inte att de kunde gå sönder, men nu vet jag bättre" meddelar han på sitt raka sätt.
Kreativt, tänker jag och minns min allra första namnteckning på baksidan av en Ägget-fåtölj.
Han tillägger sedan den där förlösande meningen "Mamma, det känns litet bra i skolan..."
Och det är allt som betyder något.
Jag har ett jubel i bröstet.
 
 
 

Tack Karin

 Jag fick en upplevelse.
Hon heter Karin.
När hon arbetar heter hon Fröken Bark.
Var med om henne.
an

Mobbing

 
 
 
Mamma, hjälp mig att vara snäll! säger han vädjande när syskonens djupa andetag lurar mig att tro att alla slutligen somnat.
Han säger det lågt, en kvävd viskning, ett rop på hjälp.
Jag frågar.
Han svarar.
Det blir svart i mig.
Jag famlar efter svar men hittar inga.
Bråddjupet.
 
Jag som alltid står beredd med stridsyxan redo för fight för de svaga finner nu mig själv helt apatisk.
Mitt barn blir påhoppat och tilltalad med tillmälen av barn från flera årskurser och det för att han anses konstig. 
Igår kom 5-åringen in från parken efter att ha varit i slagsmål med två pojkar från årskurs 2 som kallat hans bror för Idioten.
Jobbigast har han med någon som heter XX i klassen intill.
Idag stod P och smygtittade när alla barn var ute på rast.
O gick själv och sparkade i några löv.
Han fick syn på några pojkar uppe i någon typ av koja.
Han gick dit. Och när han kommit upp tog de tag i honom och någon höll upp en knuten näve mot hans ansikte. P ropade då mot en av pojkarna som vi känner sedan tidigare. Grabbarna hajade till, blev rädda och backade snabbt från Odd.
Jag vet inte vad jag ska göra.
 
Han sover nu.
Här sitter jag, med ett hål i magen.
Och allt han vill är att bli snäll, så att någon ska tycka om honom.