Mobbing

 
 
 
Mamma, hjälp mig att vara snäll! säger han vädjande när syskonens djupa andetag lurar mig att tro att alla slutligen somnat.
Han säger det lågt, en kvävd viskning, ett rop på hjälp.
Jag frågar.
Han svarar.
Det blir svart i mig.
Jag famlar efter svar men hittar inga.
Bråddjupet.
 
Jag som alltid står beredd med stridsyxan redo för fight för de svaga finner nu mig själv helt apatisk.
Mitt barn blir påhoppat och tilltalad med tillmälen av barn från flera årskurser och det för att han anses konstig. 
Igår kom 5-åringen in från parken efter att ha varit i slagsmål med två pojkar från årskurs 2 som kallat hans bror för Idioten.
Jobbigast har han med någon som heter XX i klassen intill.
Idag stod P och smygtittade när alla barn var ute på rast.
O gick själv och sparkade i några löv.
Han fick syn på några pojkar uppe i någon typ av koja.
Han gick dit. Och när han kommit upp tog de tag i honom och någon höll upp en knuten näve mot hans ansikte. P ropade då mot en av pojkarna som vi känner sedan tidigare. Grabbarna hajade till, blev rädda och backade snabbt från Odd.
Jag vet inte vad jag ska göra.
 
Han sover nu.
Här sitter jag, med ett hål i magen.
Och allt han vill är att bli snäll, så att någon ska tycka om honom.
 
 

Den förbannade dansen

- Hur var helgen? frågade han
- Förfärlig! svarade jag
 
Tådans blev aldrig min dans.
Inte då.
Inte nu.

Att välja

Egna ungar och inlånade barn.
Vi är på berget.
I solen.
På Ikea.
I kaoset.
I busskuren
när Ikea-tröttman träffar oss snett
ovanifrån.
Så välgörande.
Det här skulle kunna vara mitt varje dag.