Vick2ria

Det finns dagar då jag önskar att jag var en annan.
Kanske en snigel.

Vi går varv på varv
på dammiga gator
och i gyttjepussar
utmed ån.
"Det känns som om
du är gisslantagen!"
säger hon och bekräftar
i samma stund min
känsla.
Ständiga tillsägelser
riktingangivelser
som gör mig platt
och orkeslös.
Men imorgon reser
vi till hans gryt.
Det råder upprorsstämning.
Innan det ens har börjat.

I natt har jag blivit jagad
av en mördare.
Jag var i ett stort hus,
stängde fönster,
låste dörrar
och kastade bort
nycklar.
Till slut gav jag upp,
inväntade döden
och vaknade.




_____________

Ooops, deadline igår.
Okej, jag hoppar fest
och skriver istället.



_______________

Jag kan fortfarande inte sova.
Har bett om hjälp.
Far som en skottspole mellan
olika platseroch arbeten och här
hemma ser det ut som vanligt;
kaos.

Jag vet inte om du följde Kvällsöppet och adhd-debatten som fördes där.
Jag var nyvaken då jag lyssnade på vad som blev sagt. Jag blev arg.
Mest förbannad blev jag på Per, för jag köper inte argumenten som
"jag har levt med min adhd hela mitt liv, jag är så här" och "jag vill inte
vara mainstream jag vill vara mitt euforiska och motsatsen".
De här tankegångarna hade man ju kunnat svalt från en människa
som är singel och inte har något ansvar för någon annan än sig själv.
Det var också därför jag tyckte att de skulle tagit in anhörigperspektivet
i debatten. Förvisso var föräldrar till små barn vidtalade, men nu alltså inte
anhöriga till en vuxen som fått diagnos sent i livet.
Sanningen är att jag ser försvinnande litet av någon eufori här hemma.
Ingen alls faktiskt. Utan bara motsatsen.
Däremot har jag kunnat se effekten av medicin där jag sluppit fånga hans
intresse längre än de vanliga 5 sekunderna som jag får annars.
Vi har fram till nu levt i en familj där vi får följa växlingar som vädret
utmed kusten. Vi är vana och på tå.
Idag kom jag hem och fick se att han gett mitt Carl Malmsten-skåp till
barnen, utrustat dem med akrylfärg och låtit dem gå loss.
Fullständigt!
Skåpet är förstört.
Mitt tålamod är slut.
Jag är vansinnigt arg. Och less på den här totala respektlösheten mot
mig och alla andra som kommer i närheten. Att det jag gör, det jag tycker
bemöts med ointresse eller förakt. Jag är trött.
Det var bägaren som rann över helt enkelt.
Stopp. Slut. Enough.

Självinsikt är inget som drabbar honom.
Han tycks immun.
Igår var han till och med litet rolig;
- Hajja, jag får göra  A L L T! Vad i helvete skulle du göra utan mig?
Hm, låt mig tänka. Jag skulle ta hand om allt (som vanligt), exklusive
din byk och så skulle jag sluta upp med att ta dagliga tuggor på den
obligatoriska bajskorven. Istället skulle jag äta obcena mängder
hallon. Jag älskar hallon!

Och så åkte dem.
En hel bil lastad med förnödenheter,
två barn, en pappa och hans mamma.
Och här var jag,
med ett kaos
som snart skulle
bli ett lugn.

Han är här.
Och tystnaden är kompakt.

Det finns en dröm om romerska-ringar i barnens rum.
Och där började helvetet.