Vick2ria

I natt har jag blivit jagad
av en mördare.
Jag var i ett stort hus,
stängde fönster,
låste dörrar
och kastade bort
nycklar.
Till slut gav jag upp,
inväntade döden
och vaknade.




_____________

Ooops, deadline igår.
Okej, jag hoppar fest
och skriver istället.



_______________

Jag kan fortfarande inte sova.
Har bett om hjälp.
Far som en skottspole mellan
olika platseroch arbeten och här
hemma ser det ut som vanligt;
kaos.

Jag vet inte om du följde Kvällsöppet och adhd-debatten som fördes där.
Jag var nyvaken då jag lyssnade på vad som blev sagt. Jag blev arg.
Mest förbannad blev jag på Per, för jag köper inte argumenten som
"jag har levt med min adhd hela mitt liv, jag är så här" och "jag vill inte
vara mainstream jag vill vara mitt euforiska och motsatsen".
De här tankegångarna hade man ju kunnat svalt från en människa
som är singel och inte har något ansvar för någon annan än sig själv.
Det var också därför jag tyckte att de skulle tagit in anhörigperspektivet
i debatten. Förvisso var föräldrar till små barn vidtalade, men nu alltså inte
anhöriga till en vuxen som fått diagnos sent i livet.
Sanningen är att jag ser försvinnande litet av någon eufori här hemma.
Ingen alls faktiskt. Utan bara motsatsen.
Däremot har jag kunnat se effekten av medicin där jag sluppit fånga hans
intresse längre än de vanliga 5 sekunderna som jag får annars.
Vi har fram till nu levt i en familj där vi får följa växlingar som vädret
utmed kusten. Vi är vana och på tå.
Idag kom jag hem och fick se att han gett mitt Carl Malmsten-skåp till
barnen, utrustat dem med akrylfärg och låtit dem gå loss.
Fullständigt!
Skåpet är förstört.
Mitt tålamod är slut.
Jag är vansinnigt arg. Och less på den här totala respektlösheten mot
mig och alla andra som kommer i närheten. Att det jag gör, det jag tycker
bemöts med ointresse eller förakt. Jag är trött.
Det var bägaren som rann över helt enkelt.
Stopp. Slut. Enough.

Självinsikt är inget som drabbar honom.
Han tycks immun.
Igår var han till och med litet rolig;
- Hajja, jag får göra  A L L T! Vad i helvete skulle du göra utan mig?
Hm, låt mig tänka. Jag skulle ta hand om allt (som vanligt), exklusive
din byk och så skulle jag sluta upp med att ta dagliga tuggor på den
obligatoriska bajskorven. Istället skulle jag äta obcena mängder
hallon. Jag älskar hallon!

Och så åkte dem.
En hel bil lastad med förnödenheter,
två barn, en pappa och hans mamma.
Och här var jag,
med ett kaos
som snart skulle
bli ett lugn.

Han är här.
Och tystnaden är kompakt.

Det råder rallarslagsmål och fullt kaos.
Men när Slagsmålsklubben sammanträder
och gluteus maximus svider som mest
då sprider sig lugnet.

Det finns en dröm om romerska-ringar i barnens rum.
Och där började helvetet.

POSITIVA SIDOR AV NEUROPSYKIATRISK PROBLEMATIK

Personer ned neuropsykiatriska svårigheter har många gånger kraft, energi och andra positiva tillgångar för omgivningen att tillvarata. Ibland kan de bete sig på ett sätt som av omgivningen uppfattas som besvärligt - samtidigt kan de visa intensiva, kärleksfulla känslor och uppfattas som mycket charmiga människor. Det blir sällan tråkigt tillsammans med impulsiva och aktiva människor, alltid har de något på gång - det är "gasen i botten". Om deras intresse för något är starkt och deras energi stor kan de utföra enorma arbetsprestationer på kort tid, många är också fantastiskt kreativa och originella.

Överaktiviteten - med energi och entusiasm som följd - kan ha många fördelar. Vuxna människor har lättare att finna arbetsuppgifter och hobbyer som bättre passa med den egna personligheten. En viss hyperaktivitet kan komma väl till pass vid en krävande arbetsuppgift som snabbt behöver åtgärdas. Den som har en förkärlek till viss risktagning gör sig naturligtvis väl som företagsledare, börsmäklare, brandman etc.

Jag smyger omkring. Osynlig.
Jag slogs, men jag vann inte.
Har svårt att se att det var någon
som vann. Vi är båda förlorare.
Loosers.

Bakar bullar med en borttappad
sug.
Det suger, trots allt.









Trött. Ledsen. Orkeslös.

Du kan säga mycket om mig, men jag spricker inte när solen lyser på
mig, jag tappar inte sugen, räds inte vitlök eller hoppar från en bro i
första taget. Bara idag.
Imorgon är allt som vanligt igen - sugen sitter på plats och bron har
aldrig funnits.

Jag antar att jag ska vara glad och tacksam.
Smuts som rensar ut sig själv hör inte till
vanligheterna. Mindre jobb för mig.
Men det gör ändå ont.

Om du undrar hittar du dina grejer i botten
på sjön. Och nej, de har inte frågat efter dig.
Inte en endaste gång på tre dagar.
Idiot!