Vick2ria

Jag hade promenerat bort till Bombardier Arena i - 15 och väntat på bussen i
17-gradig kyla tillsammans med Viggo i 30 minuter,
när tanken på dem som är sämre lottade kom.
Jag ställde källardörren och trapphuset på glänt.
Och lät meddela att jag hade en ledig soffa över.
Nu på morgonen har jag tittat förbi hos Stadsmissionen som säger sig behöva
(tjocka) stora huvtröjor i herrstorlek, bra vantar, rejäla skor och mjuka byxor.
De kläderna som normalt sett kommer in är i regel från dödsbon där funktionsplagg
lyser med sin frånvaro.

Om vi kan värma en eller två frusna människor så har vi utgjort en skillnad.
Även boenden för missbrukare så som Håven, Freja och Tennkronan i Västerås
behöver kläder.
Stadsmissionen tar emot ditt bidrag här.

Vi har alltid pratat om hur vi ska komma tillbaka
och göra oss hörda efter döden.
Eftersom jag har en fobi för fåglar har jag bett om
att inte få en påhälsning av just en änglafågel.
Natten mot måndag stod jag vid mormors gamla
bakbord och kavlade med hennes ryndstavs-
kavel, då det knackade stenhårt tre gånger i
väggen.
Först blev jag rädd för det plötsliga ljudet.
Men sedan glad, alldeles varm och tacksam.

________________________________________

Kristina skriver här om det andliga och
ett fascinerande möte som du inte vill
missa.

Vi lögar oss litet, Beppe och jag.
Han är risig och jag är trött.
Dagen är ett hav
tiden är högljudd.
En lyx i sig.

Och ikväll ska jag få träffa Linda.
Guldkant om torsdagen.

_________________________

Årets sista dag startar i tvättstugan och om det går som planerat
startar jag även årets första dag bland Grumme tvättmedel och
tvättmaskiner.
Jag antar att jag borde summera året, göra ett avslut och komma
fram till något klokt. Men det känns litet som om jag har näsan
i ett år som varit brokigt och som jag ännu inte klarar av att se i
perspektiv. Precis som de föregående fem åren.
Trots allt lämnar jag året med en känsla av tacksamhet.
Oändlig tacksamhet för all värme som jag omges av,
alla nya insikter som kommit till mig och min nyvunna
styrka.
Jag har många att tacka, men jag är rädd att jag ska missa
någon så jag lämnar det därhän. Men jag tror att ni vet vilka
ni är som har berikat med innerliga samtal, fina rader
och befogad svidande kritik. Jag är en lyckligt lottad människa.

Så till alla flugor på väggen, alla fina vänner nära
och i pereferin - Gott Nytt År!

Jag tänkte ringa läkaren imorgon.
Hjärtat känns tungt och stressat.
Jag orkar knappt ta mig bort till biblioteket som bara är två kvarter bort.
Jag sover på dagarna, på nätterna och litet därimellan.
På kvällarna lagar jag mat ömsom ligger som en trasa framför toalettstolen.
Jag har varit litet oroad över mig själv, men nu vet jag vad det är utöver den dubbelsidiga lungåkomman.
Det är sorg.
Och jag lever ut den.

På dagarna visar de svartvita-filmer med Sickan Carlsson, sådana som jag och mormor alltid tittade på.
Jag orkar inte riktigt titta, men jag ser Ronja Rövardotter och gråter det tunga hjärtat ur kroppen då SkallePer dör och Mattis låter luftrummet fyllas av sorg och vrede.
Hon har ju alltid varit här, aldrig längre bort än ett telefonsamtal.
Och jag skiter i att Lovis säger att livet ska vara så här för vi lever och vi dör,
Just nu måste jag låta det här värka ut,så att jag kan fortsätta leva så som man ska.
Just nu är jag Mattis mitt ibland mina rövarvänner.

Så godnatt till dig.

Det är på nåder, i ett perspektiv som jag ser henne.
Som små små eldar flammar hon upp i mitt inre.
Hon är glad.
Jag blir varm.
Älskade.

Jag är ombedd att hitta en passande dikt
till mormors dödsannons.
Hur ska jag hitta en dikt som sammanfattar
ett liv av någon som inte kände henne.
Jag vill skriva själv.
Men mamma har bestämt Tranströmer.
Och jag gör som jag blir tillsagd.
Det är ju trots allt hennes mamma.

Mi Atyánk, aki a mennyekben vagy, szenteltessék meg a te neved, jöjjön el a te országod, legyen meg a te akaratod, amint a mennyben, úgy a földön is; mindennapi kenyerünket add meg nékünk ma, és bocsásd meg vétkeinket, miképpen mi is megbocsátunk az ellenünk vétkezöknek; és ne vigy minket kísértésbe, de szabadíts meg a gonosztól; mert tied az ország, a hatalom és a dicsöség mindörökké. Ámen.

_________________________________________________________

De ringer från sjukhuset.
Tillståndet kraftigt försämrat.
Hur lång tid tar det att åka
från Lidköping?

Lasse Brandeby dog igår.
Och jag är så förundrad
över hans idoga arbetande.
Han var döende, men ändå
var han där på Fort Boyard,
matt i pälsen och märkt av
sin sjukdom, under sommaren.
Varför var han inte med sin familj?
frågade jag retoriskt.
Per intygade att Lasses familj
fanns med på fortet och frun
fanns vid hans sida hela vägen
upp i tornrummet.





__________________________

Jag hann knappt fylla 40 innan brevet från
Bröstenheten landade innanför dörren.
Mammografi, ska det verkligen vara nödvändigt?
Jag har ju inga tuttar.
Annat är det med cellprov. Jag måste verkligen
ta mig iväg. Men jag har ingen gynekolog att gå
till längre då min bästa Helena har packat ihop
och flyttat från stan.
Cellprovsfrågan pch cancerspöket aktualiserades
igår då jag läste att krönikören (dotter till Liza)
Annika Marklund, 28 år ung, i veckan fått
livmoderhalscancer-besked.
Det är så fruktansvärt sorgligt.
Har du tips och telefonnummer till någon bra och
varsam gynekolog?
Tips emottages med tacksamhet.
Livet livet.



_______________________________________

Ytterligare feber.
Än mer idioti.

Jag tror bestämt att jag läst alltför
många kriminalromaner och
sett för många filmer i samma
genre, när jag kommer på mig
själv med att analysera ljudet av
en snabb språngmarch över gården.
Vänta, lät det inte som om han var
låghalt? Den ena foten tyngre
än den andra. Blev han kanske
skadad då han överföll sitt offer?
tänker jag och räknar snabbt ut
från vilket väderstreck han kom
samtidigt som jag noterar att
bilmotorn går igång då
gärningsmannen når fram till
grinden.
Aha, en medkumpan alltså!
Och klockan? Den är 00.05.

Solen skiner. Vi har vårdplanering för mormor som mirakulöst återfått litet kraft.
Jag ska äta lunch med min älskade Linda och ikväll ska jag se när Kitty och Vilde
dansar på Växhuset.
Därefter slänger jag mig på cykeln för Ruffietraining med VI p95 på Bombardier.

Med ett leende,
Vicktoria

"Jag alldeles slut jag, Vicktoria"
Kroppen är öm, aptiten har tagit farväl och vi gråter
för att vi vet att det blir inget mer än så här.
Vi gråter som zigenska gråterskor. Ibland torkar vi tårarna och
jag tvingar i henne en hopplöst söt prinsesstårta för att få i henne
något, vad som helst.
Jag krånglar ut henne på balkongen, pratar på både ungerska
och svenska om vädret (vem f-n bryr sig om vädret!) om tomatplantors
törst, petar hennes öron och gör rent hennes hud.
Hela tiden nära, hennes kalla trötta händer i mina.

Jag vet att jag inte kan be om mera tid nu för all tid är lånad.
Tvångsförvaltad.

Hon minns, med liten stämma, vår tid tillsammans.
Hon placerar mig på bakbord och i affärer, på vallmofält och
bland dunbolster. Vi är i Ungern, I Limmared och på Kreta.
Det är tidiga mornar bland kaffetermosar och tokiga dagmammor.
Jag minns annat. Jag minns allt. Men det är oviktigt nu.
Jag är nu nu NU. Andas tyst för att inte missa något hon säger.

I en familj i brist på kraftkarlar har hon varit det stadigaste,
vår kraftkvinna. Min mormor.

Jag gör mitt bästa för att somna i fallet mot sängen.
Det blir mindre påtagligt då,
det där som står på  bröstet.

Jag vill att du alltid ska finnas
och låtsas att det kommer vara så
för jag har inte tid att gråta
hjärtat ur kroppen.

Jag  ä l s k a r  d i g !

I helgen har vi skördat det som kan ha varit Centrala Västerås största
pumpaplanta.


Vi har alla fönster fulla.

Döden döden.
Hur ska vi någonsin
kunna värja oss?
S o r g 

Utmärglade barn och vuxna i Afrika.
Det går inte att ducka, för det vi ser är sant.
Det händer nu.
Så jag skickar pengar till alla organisationer jag kan hitta.
Gör det du också - gör skillnad!

Röda korset: Sms:a AKUT TORKA till 72900 kronor för att skänka 100 kronor.
Rädda Barnen eller Sms: skicka 10KATASTROF (10 kr) eller KATASTROF (50 kr) eller BARN (200 kr) till 72950.
Plan Sverige Sms:a KATASTROF till 72910
Unicef: Sms:a Liv till 72900 och du skänker 50 kronor

 

 

 

 

 

 

 

Hej, jag är tillbaka.
Jag har städat och tvättat i helgen.
I övrigt har jag fulgråtit och följt NRK's nyhetsrapportering,
med munnen öppen och svurit åt all världens jävlighet.
Idag kl.12 är jag tyst tillsammans med övriga Norden
för att hedra de 94 människoliv som togs i Oslo och på
Utöya.