---
Elefanter på bröstet
och en avbitartång
är införskaffad.
Att drömma sig litet
Jag är så stressad.
Jag är så stressad att jag inte ens klarar av att bli sjuk.
Jag frossar på kvällarna, huvudet värker, men på
morgonen finner jag ingen anledning att vara hemma.
Men jag drömmer litet. Jag har en önskan och kanske
kan den bli verklighet, för jag fyller år snart.
Jag skulle vilja spendera två dagar i någon annan stad,
kanske i Stockholm, på olika kaféer med en bok.
Eventuellt skulle jag träna litet, men framförallt skulle
jag titta på folk och vara tyst.
Det vore så skönt.
Hudlöst
I fönstersmygen i min trapp på Folkungagatan ligger tjock-katten,
som ingen äger, men alla utfodrar.
I mitt kök är det november. Dragigt och varmt på samma gång.
Tjocktröjan är ett tält och de mjuka stora sockarna är skyddet då
livet ter sig hudlöst.
Livet är en blandning av blöt lera, typografi och ett linjärt sökande klotter.
Och doften av tjärsnöre.
´Jag är glasformgivare i mitt transparanta liv.
----
Jag skriver det där brevet om och om igen.
Egentligen kräver det inga formuleringar.
Det är redan klart.
Men så tar han mig mellan tummen och pekfingret.
Stoppar mig i munnen.
I en munsbit.
Gröpar ut mitt hjärta som om det vore beska vindruvskärnor.
Och spottar sitt längsta.
Igen.
10 oktober
Kan inte sova.
Fryser ihjäl.
Tur att jag skördade båda basilikabuskarna.
Är det här verkligen bara början?
Fredagskrönika
Idag har jag en krönika om Kerstin Thorvall
i pappers-VLT. Eller nja, den handlar nog
egentligen mest om livet och hur man får
den ålderdom som man "betalat för".
---
Jag har en dans i kroppen,
som inte behöver en fest,
för det är nära nu.
Ser du ljuset?
Jag är där.
Processen
(o)transparant
Som ett jubel i kroppen
ett vårskrik mars
men om hösten
när hon får höra
att hon syns
att hennes ord gör skillnad.
En heliumballong i bröstet
om hösten.
Vardags glamorama
Godmorgon!
Det var ett tag sedan.
Livet tar mig till nya okända marker och jag försöker vara
så närvarande jag kan mellan blodpudding och kickoffer.
Det är är inte så mycket glamorama i mitt liv,
men så trivs jag ganska fint som Drottningen av Vardag.
Undantaget var då Catharina kom förbi med ett jättefint
nagellack, det perfekta orangeröda med en hint åt hallon.
Vid något tillfälle ska jag fota det, så att ni förstår vad jag
menar.
Annars så har jag en krönika inne idag i dagens VLT
(pappersversionen). Och så snart jag kan ska jag packa några
kassar och lämna till Stadsmissionen som de ska få ge vidare
till de hemlösa.
Har du något som du kan avvara?
Fin tisdag till Dig!
Det var ett tag sedan.
Livet tar mig till nya okända marker och jag försöker vara
så närvarande jag kan mellan blodpudding och kickoffer.
Det är är inte så mycket glamorama i mitt liv,
men så trivs jag ganska fint som Drottningen av Vardag.
Undantaget var då Catharina kom förbi med ett jättefint
nagellack, det perfekta orangeröda med en hint åt hallon.
Vid något tillfälle ska jag fota det, så att ni förstår vad jag
menar.
Annars så har jag en krönika inne idag i dagens VLT
(pappersversionen). Och så snart jag kan ska jag packa några
kassar och lämna till Stadsmissionen som de ska få ge vidare
till de hemlösa.
Har du något som du kan avvara?
Fin tisdag till Dig!
Att rensa
Ibland skottar jag högar stora som berg.
Oöverstigliga berg.
Idag har jag hyvlat.
Luften är lättare att andas
här uppe på kullen.
Att vara liten
Han doftar svagt av tobak och hårolja.
I sina stora trygga händer håller han en
förskärare och med van hand skalar
han ett äpple, skalet i en enda lång sträng,
som han sedan ger mig bitar av.
Vi ser på N.P Möller fastighetsskötare.
Soffan är stor och mönstrad, mitt huvud
mot hans axel
Jag är sex år, väger knappt femton kilo
och är oändligt trygg.
Idag skulle jag ge mycket för att få äta äpplen
i en ful soffa tillsammans med morfar.
---
Det är fjäderlätt, en handfull ballonger,
men ändå en elefant på bröstet.
Så jag koncentrerar mig på något
perifiert, som vädret eller fredagsmys,
så här en måndag.
Den skeva rödheten
Jag vet inte hur det kommer sig,
men jag förekommer nästan
aldrig på bild.
Skönt.
Men så tänker jag på den dagen
då jag inte finns längre och mina
barn och barnbarn gläds åt ett
skevt kort istället för att fundera
över de som aldrig togs.
Så här är jag nu, på ett skevt kort,
med en hårfärg omöjlig att fotografera.
---
Det regnar småsten.
Jag är rakryggad,
men oerhört trött.
Urlakad.
Jag är rödhårig
Före:
Efter:
Efter:
Leaving my Comfort zone
Jag är så vansinnigt modig just nu,
leaving my Comfort zone, och inte
bara genom att titta på Hollywoodfruar.
Det är nya människor, arbetsplatser
och spännande avtal.
Öronen är två till antalet och jag har
kommit på att jag hellre lyssnar
än pratar.
Och på torsdag blir håret kopparrött
och klippt av en ny frisör och god vän.
Bara en sådan sak.
Kram,
Vicktoria
Geléhallon på strå
Krampen har släppt,
mest den i öronen.
Så jag lyssnar ivrigt
som om sinnet alltid
fattats mig.
Jag vågar möten
och njuter
av dig, dig och dig.
Nu hoppas jag
att resten av mig
vågar ta några darriga
steg framåt.
En parantes
Jag planterar om, städar i gömda vrår,
flyttar växter, rensar ogräs, städar upp
efter grannpojken, tvättar flera fulla
maskiner, skickar pengar till Afrika,
bäddar, bäddar om, bäddar in,
tröstar barn, diskar, fräser, läser sagor,
lagar mat, spelar fotboll, köper
lördagsgodis, konverserar, klipper hår,
plåstrar om, målar naglar och filar fötter.
Men ändå ingenting.
Jag känner mig apatisk.
Jag gör allt.
Men ingenting av det jag måste göra.
Vakum.
Om tisdagen - tacksamhet
Vi är om tisdagen.
På en gräsmatta.
Runt Svartån.
Eller i det där rummet
med skeva sluttande golv
och kalla vackra kakelugnar.
Sikten klarnar
efter lång tid av tjocka.
Det som tidigare var konturlöst
har nu fått skarpa tydliga kanter.
Språket har fått nyanser,
bottnar och flera himlar.
Den här resan
i mitten av livet,
mitt livs kanske viktigaste
åk.