Vick2ria

...betygsätter jag årets semlor
och skriver om vikten av att
vara en god lagspelare.
I pappersversionen av VLT.

Välkommen tisdag!

Ibland fylls inte dagarna av mer än
inhandling av ett större parti Alvedon
och ett och annat rynkat ögonbryn.
Ikväll sitter jag på jobbet när mina
barn sover.
Stillhet och inga håligheter där missförstånd
kan ligga i bakhåll.
I morgon ska jag koncentrera mig på
solen (bakom molnen).
Men ikväll är det Läkerol Licorice Seasalt
och jag.

Jag har nyss fyllt tolv år när han ringer.
Han är pappan som jag sökt i telefonböcker och register.
Han är pappan som har en ny, egen familj,
och som under inga omständigheter får störas.
Men så ringer han.
Det är inte mig han vill prata med, inte egentligen.
Men han presenterar sig med ett namn som jag
känner som ett mantra, min pappas namn.
Vi ses på en restaurang.
Han kommenterar mitt utseende, säger att jag ser
ut som Carola och berättar om sina döttrar som både
spelar oboe och dansar.
Han betalar ur en grosshandlarplånbok, som tycks proppfull.
Efteråt känner jag en tomhet.
Jag har sökt så länge.
Var det här allt jag fick?

En kort tid senare träffar jag min farmor.
Hon är kosmetolog.
Hon ger mig smink, vars användningsområde
jag inte förstår.
Innan jag ska gå visar hon en bild av min pappa
och hans syskon när de är i 20-års åldern.
"Titta, här är de smala, men sen blev de tjocka,
så du måste nog passa dig Vicktoria!"
Och jag passar mig.
Jag passar mig för mat.
Jag passar mig för känslor.
Jag passar mig.

Sommaren därpå reser jag med mormor och morfar till Ungern.
Vi går på begravningar.
Jag äter vattenmelon.
Solen är varm.
Jag äter vattenmelon.
Mormor har en bekymmersrynka som inte vill gå bort.
Och jag äter vattenmelon.
När planet landar i Sverige sex veckor senare känner inte min mamma
igen mig.
Hon matar mig med saftsoppa hela den hösten.
Men det där hålet i magen är nu öppet
för allmänhetens beskådan, som en önskebrunn
som inte kommer att uppfylla några önskningar
någonsin.

Jag har varit hos läkare,
som gick på min linje
så nu har jag piller och
sjukgymnast inbokad.
Det ser ut som om mitt bråck
vid L5 har aktiverats igen.
Eventuellt är det aktuellt med
en ny magnetröntgen.

Han tryckte inte på en knapp,
jag blev inte bra, men å andra sidan
så fick jag inte heller MS skrivet
över hela pannan.
Det känns ändå som om jag är på väg
mot en skillnad.

(Och så fick jag en komplimang vid kaffemaskinen
när jag kom tillbaka till jobbet. Och den ska jag suga
på i flera veckor)

Happy onsdag!

Fullmånen stirrar ner på mig
i en utkyld lägenhet på
Alléstigen.
Jag har somnat med barnen vid
läggning och nu ligger jag och
vrider mig som en kålmask.
Hålet i marken brukar vara
bekvämt, men nu är det någon
som har skyfflat igen,
plattat till så nu har jag ingenstans
att gömma mig.
Ingenstans där jag kan lägga
mina bortdomnade kroppsdelar.
Månen lyser obarmhärtigt.

Det är svinkallt.
Min kropp släcker ned.
Först höger ben och fot.
Nu vill höger arm inte samarbeta.
Så vad gör väl då litet kyla?
Ingenting alls.

Annars, när jag tränar, brukar jag gå till gymmet
för att tillskansa mig egentid.
Nu har jag lämnat hemmet och barnen med utförliga
instruktioner för att istället gå till jobbet.
Går hem igen när tonåringen behöver hjälp med läxorna.


___________________________________________

Jag vaknade vid halv tre i natt och låg vaken i tre timmar.
Något rider mig.
Jag vet vad.
Och bara jag kan göra skillnad
och kasta av det som skaver
på min rygg.
Jag är en tröttsam människa, tröttsam och långsam då det
kommer till beslut som rör mig.

Det är fullmåne.
I natt vaknade Odd strax innan kl.4.
Igår var det begravning.
Och jag är ensam med mina ungar.
Jag kan inte tänka bortanför min egen näsa.
Alls.
Skjut mig!

Jag har några borden och måsten,
men det är så svårt att åstadkomma
något när man går omkring med
huvudet melllan knäna.


___________________________

Jag är på jobbet. Här kan jag sitta still.
Alla är trevliga. Ingen försöker komma
åt mina svaga punkter.
Dubbelsidig lunginflammation och arbete
kan vara en fin kombo, för allt är relativt.
Att däremot vara i samma lokaler med
någon som saknar empati är direkt
förgörande.

Jag skriver en krönika om mobbing.
Jag var föremålet, ett barn.
Hon var den som kränkte, en vuxen.
Det är många känslor.
Jag undrar om hon någonsin reflekterade.

Skämsmuffins levererade.
Nu VLT-häng för skrivande
och annat.

God afton!

Jag slipper sova på nätterna då
Beppe, som annars är friskheten
själv, hemsöks av någon otäck
magvärk. Sju timmar på tre dagar
har jag sovit.
Idag har jag deadline som jag
hoppas kunna hålla om jag
får arbeta inatt.
På eftermiddagen ringde man
från ett ställe där jag lovat infinna
mig för arbete. Va?!
Jag hade missat det helt!
Så nu står jag och lagar mat,
bakar skämskaka och brottas
med den allmänna
hemmalogistiken.
Imorgon ska jag rycka upp mig,
ta ett djupt andetag och borra
hakan i bröstet.
Till skillnad från idag alltså,
då martyrhatten sitter som
en smäck!

Jag har sovit max tre timmar i natt.
Inte ens sammanhängande.
Skjut mig!

Idag är jag en städ- och tvättmamma av tristaste sort.
Vid lunchtid (!) åker vi till Ikea för att köpa julstämning.
Ikväll hoppas vi på att bli räddade av mormor en stund,
så att jag kan få springa av mig litet helglycka ;)

________________________________________

Jag ringde och bokade tid hos Kvinnoläkarna här i Västerås,
med anledning av andra typer av kallelser.
De var fantastiskt trevliga, ja faktiskt så pass tillmötesgående
att jag var på väg att börja lipa.
Så på måndag är jag litet extra rädd om mig.

Jag är en tråkig människa jag.
När min mamma säger att hon ska
sova över hos mig imorgon med ett
"Ja. du fyller ju bara 40 en gång!"
blir jag misstänksam.
Eller menar hon allvar?
Tänker hon verkligen sova över,
ett sleepoverpartaj på 40-årsdagen,
liksom.
Njae, något failar.

Jag har sökt ett stipendium.
Jag är chockad över att ha fått i väg mina papper och arbetsprover, men jag vet att jag kommer att behöva pengarna.
Herregud, jag har stått för alla löpande utgifter och inte lagt en krona på kapitalvaror de senaste åren.
Ja, jag har gjort det igen och inte lär jag mig heller.
Jag är i skriande behov av en egen dator (och någon typ av transportmedel så att jag kan frakta mig och mina barn från punkt A till punkt B nu när cykeln är stulen).
Så håll gärna en tumme för mig.

Är hemma för att duscha och lägga barn.
Sedan tillbaka till jobbet.

Kl.22.55
Går (ja, cykeln är  s t u l e n) hem från
jobbet.


_________________________________

Jag somnade med barnen.
Vaknade i höjd med Kvällsöppet.
Jag som skulle få så mycket gjort.
Nu är jag bara arg.
Jag äter choklad när jag egentligen
behöver sova.

De här stövlarna (i grönt) är vad jag önskar mig då jag fyller jämnt.
Gärna i en storlek nära min egen (35-36). Kanske en varm jacka
nu när de egna kramarna inte längre värmer som på sommaren.
Det eller några värmeljus.

Det är varmt trots att vi läser första november.
Och av någon anledning bor det en sång i mitt
bröst. Det är nog livet som sjunger.

Happy tisdag!

Det är inte mycket kvinna i mig.
Jag gjorde ett tappert, men fruktlöst försök
att köpa kläder till mig själv idag.
Jag tog mig tiden att leta, men kom hem med
kassar med frukt, ljus och barnkläder i.
Kom på mig själv med att känna mig patetisk,
gammal och ful. Hur sjutton ska man klä sig
nuförtiden (och nu hjälper det inte att säga
att jag ska klä mig som jag vill, för den viljan
är sedan länge utsuddad)?
Jag klarar inte ens av att måla mig längre,
med rädsla för att verka fåfäng.
Ja, du hör ju...det är helt bakom arslet.

Nä, nu måste jag ta mig ur det här hålet
och bege mig mot Polisen för en boxklass.
Hej!