Jackie och Lars

 
 
Jag läser en recension av Jackie Ferms och Ola Brisings bok Rövardotter
i Expressen och jag hoppar till då journalisten uttrycker häpnad över Jackies 
skarpsinne, som om hennes plutiga yttre och till och från uppväxt tillsammans
med den notoriska bankrånaren och pappan Lars-Inge Svartenbrandt,
senare Lars Ferm, per automatik skulle ha suddat ut henne till ingenting.
Det är någonting med de här männen med psykopatdrag som tar fram överlevaren
och maskrosbarnet i de som lever intill.
Räkna för sjutton inte ut dem, utan led dem varsamt.
De är skadade, men inte obegåvade.
 
För några dagar sedan släpptes Lars Ferm från Salberga anstalten.
Han såg fram emot att träffa dottern Jackie och hundarna.
Idag lämnade Jackie in en anmälan mot pappa Lars som hotat henne
till livet.
 
 

Morgondagens krönika

Somliga dagar skrivs sådant som är litet mer nära och därmed av större vikt.
Det är nog inte alltid så tydligt för andra.
Imorgon läser du min krönika, på ämnet pedofili, i pappersversionen av VLT.
 
 
 
 

Min största mardröm

 
Misstankarna mot den 21-åriga praktikanten växer.
Han misstänks nu har förgripit sig på nio barn i åldrarna 2-6 år.
Han har arbetat på förskolan i ett par månader, med en genomsnittlig
arbetstid på 4 timmar per dag och ska inte ha lämnats utan uppsikt
vid något tillfälle under dagen, enligt chefen för förskolan.
Kan vi prata om det här?
Hur är det möjligt?
 
 
 

#jagärjason

 "Jag tog med med mig en sak i dag som jag bara brukar ha med mig när jag lämnar Sverige, och det har jag inte gjort nu, för jag kom med en väldigt kort taxifärd.

Jag tog med mig detta här (visar upp sitt pass).

Det brukar jag bara ha, som sagt, när jag ska lämna Sverige för att påminna alla ställen jag kommer till, och var jag kommer ifrån.

Det här betyder väldigt mycket för mig, detta, den här samlingen papper.

Det är inte alla som bor i Sverige, och som lever i Sverige, som har ett sådant.

Jag tog med den i dag för att säga att detta är mitt bevis i varje fall, på att jag inte är någon främling. Så fientligheten mot mig på grund av min hudfärg kan egentligen aldrig bli främlingsfientlighet - det är och förblir rasism.

Ni behöver inte vara toleranta mot mig.

Jag ber inte att få bli tolererad, och eran nåd är inte någonting jag kräver.

Däremot kräver jag, med all kraft jag kan uppbåda, att bli bedömd på mina handlingar och på min personlighet.

Och jag kräver att den doktrin, som håller en person högre än en annan person, på grund av dennes hudfärg, religion, kön eller sexuella läggning, omedelbart och för alltid, diskrediteras, suddas ut och överges.

Jag kräver att få känna mig säker i Sverige.

Jag kräver att få tillgång till det arbete som mina meriter berättigar mig, till att få tillgång till den bostad som min inkomst räcker till.

Jag kräver att få be till den Gud jag vill, och älska den person jag vill.

Jag kräver friheten att yttra mig, även av dem som inte håller med mina yttringar.

Och jag kräver att bli sedd som en del av detta samhället.

Men i utbyte ger jag dig mitt liv Sverige. För dig kommer jag och mina barn alltid hjälpa till att bygga.

Jag ger dig min uppfinningsrikedom.

Jag ger dig min kreativa förmåga och min energi.

Jag kommer att älska i Sverige, jag kommer att leva i Sverige, och jag kommer att dö i Sverige.

Tack."

De där ironiska männen som plötsligt ska tas på allvar

 
Jag är livrädd för ironiska män,
(eller män överhuvudtaget).
Det hela blev uppenbart då jag
såg Henrik Schyfferts föreställning
"The 90's - ett försvarstal".
Hela mitt 90-tal föll ner i mitt
pregnanta knä där i konserthuset
och några rader bort satt mannen som
jag skaffade ett ironiskt barn med.
Frågan är hur jag överlevde 90-talet
överhuvudtaget, jag som t om har svårt att
hantera leenden som inte når ögonen.
Men ett barn som skyr elden...blir brandman.
Och jag är en jävel på att peta russin ur kakor
och släcka bränder.
Ikväll ser jag Schyffert och Rheborg i
del 2 av "Alla är fotografer" i Svt.