Vick2ria

Det vattenpussar sig mest överallt.
Allt söndrar.
Men jag är med  d i g.

Ibland behöver man en vän som har vett att vara tyst.
Men som begåvats med stora öron.
Jag hoppas att jag är  h o n.

Hon säger det som andra blundar för
och vågar vara skavande obekväm.
Missa inte Annikas viktiga blogginlägg.

Jag blir trygg med Oxar.

Och Johan blåste tillbaka min egen ande med ett:
"Vad fan Vicktoria, har du blivit kärring?
Du har väl alltid sagt vad du har tyckt.
Menar du att du håller käften nuförtiden?"

Min Sofia

Där gick vi omkring
planerade för döden
utången
och en ljusning
på olika håll.

Inte för att det skulle
göra oss mer levande
bara mindre döende
i ett liv som vi redan
gett upp.

Nu har vi tänkt om.
Och vi har varandra.

Kärlek.

Herrejävlar vad han skriver bra! Petter har slutat Kukblogga.
Nu heter bloggen något som man inte minns, men vad gör
väl det när han skriver så förbannat bra.
Till och med nu när han ser ut att ha funnit kärlek. Igen.
Till och med nu.

Vi är en stor familj. Jättestor, konstaterade vi
när vi skulle ta oss ut till Tidö-Lindö för en
midsommarlunch. Vi fick inte plats i bilen
allihop. Så mamman fick cykla.
Jag vet inte hur långt det är dit ut.
Kan det vara 1,5 mil måntro?

Efter finlunch i trevligt sällskap tog vi oss till
stranden, när värdparet tog sig an öns
traditionella midsommarfirande.


tre nakenfisar

tonårslycka. eller inte.

We are family!

Pärra fick nog efter en stund. Människorna som tidigare ägnat sig åt dans
vid stången började ta sig nedåt stranden. Folksamlingar som inte inbegriper
bandy eller stimmig lokal ogillas. Så barnen stuvades in i bilen och jag slängde mig
på cykeln.

I höjd med Enhagen/Ekbacken blev jag törstig.

Och plankade in på ett midsommarpartaj

med en massa trevligt folk

fina flickor ekiperade av Maria Hallner

och ett hav av lekyta


Vilket mys! Tack för det!

Nu: välkommen midsommardag!

Det är trevligt att du skriver.
Men du har rätt, du möts av
en smula skepsism.
Kanske beror det på att jag
inte förstår vad du säger.
Ett hundra och en infallsvinklar
plus minst lika många möjligheter
att tolka galet gör att jag blir tyst.
Jag vet faktiskt inte vad jag ska
skriva.


Förlåt.

Han är så fin där han säger oväntat och väntat mjukhårt i mitt öra.
Som en snuttefilt ger han len tröst, men ibland också bassning.
Han är blandade småhopp och en välplacerad gummiklubba.
Allt i ett.
Han är en vän som jag inte vågar hälsa på.