Vick2ria

Mina naglar äter upp sig själva.
Detta trots att jag gör allt som
nagelpåven föreslår.
Ändå, de obefintliga naglarna till
trots, kan jag inte undvika jakten
på den optimala röda.
Kan det här vara det optimala?
Jag tror det.

Jag är en vardagsmänniska.
Inte särskilt festiv.
Alls.
Jag är heller ingen mjukisbralla,
men väl en varma sockar-människa.
På lördag ska jag gå på middag
med människor som jag tycker om
och som jag mött genom det skrivna
ordet.
Det känns snällt, om det inte vore för klädkoden;
paljetter.
Vicktoria i paljetter...
Jag är nervös.
Kommer jag få till det?
Om jag får det utlovar jag en bild.

Fantastisk kommunikatör/marknadsförare/skribent
finns att tillgå för jobb i Västerås eller Stockholm.
Hör gärna av dig om du behöver en riktigt bra
medarbetare, så ska jag förmedla det vidare.

Ikväll ska tonåringen vara barnvakt
och jag ska äta tapas med mina
kollegor.
Utsläppt och förväntansfull.

Drottningen av nagellack - Catharina
har utlottning av sådant som gör både
dig och dina naglar gladare.
Kika in här.

Jag skriver om dig, Tanya.
Var är du nu?
Gav du upp?
Jag saknar dig!

Du är som fetvadd runt hjärtat och min ishink för hjärnan
då livet brusar för högt.
Kämpa Karin, du tappra kvinna!

Kärlek

Linda

Det var inte så varmt denna morgon.
Men i höjd med cykelpumpen utanför
Sigma stod hon och gjorde morgonen
glittrande och ljus.
Sara, du är så bra!

Jag går fram med tejp och sax.
Jag klipper det som känns
dåligt och skadligt.
Och tejpar, litet på måfå,
det som är illa medfaret,
men som fortfarande känns
angeläget och nära hjärtat.

Mmm-tid med Sara
och njutigt på Slitage.
Kl.17 erbjuder jag
(core)boll-tid på n'Joy.
Välkommen!

Fantastiska Oxe-kvinna!
Du förgyller!

Åsa var så himla gullig som gav sin video
och en kasse med filmer till mig och mina
barn nu i söndags.
Nu saknar jag bara en fungerande scartsladd.
Odd är otålig.
Jag måste ordna den där sladden.
Tänk om det är så enkelt att jag kan
köpa en scartsladd och vips så får jag lyckliga
barn?
Tack Åsa!

Sandy och Odd

Jag lyssnar gärna på
dig.
Om inte annat för att glömma
mig.
Men ibland önskar jag att du kunde fråga
hur jag mår.
Jag skulle naturligtvis säga
att allt var bra.
Och sedan skulle vi prata
om dig.

Hennes händer är som godis
och det hon skriver får mig
att tro att jag just funnit en
ny hobby.

Hon är nördigt inspirerande.
Och det är lättälskat.

Foto: VT
Grattis till, min vän, Västerås Barnombudsman Sara Holm Stålhand
som mycket välförtjänt vann priset Årets Västeråsare 2010.

Grattis!

Du gör ett fantastiskt arbete Sara!

Hurra!

Mitt i natten, efter fläskfilé med Karl-johansvamp,
Cornelisdokumentär och litet träning.
Tre straxar bakom läxförhör och musikletande
läser jag hos Sara. Och blir alldeles vimmelkantig
av värme. Omtumlad.
Mitt hjärta stannade så här fem över mitt i natten
och jag låter det nog vara så. För inatt kommer
jag att sova gott på en kudde av trygghet och
med hennes hand i min rygg.

Hjärta hjärta Sara - den allra mjukaste
igelkotten!

På årets allra sista dag tar vi oss ut till Tidö Lindö, som i somras gav
oss långa svalkande bad och sol på svenskblek hud.

Jag lärt mig att det finns famnar att omslutas av om man tillåter
sig själv att falla. Om än bara för en stund.

Det har också gått upp för mig att det goda inte är stjärnan på alla
människors himlavalv.
Och jag föll tungt.

Året har skänkt fantastisk musik, älskad träning och alldeles för
litet läsning. Kanske har jag umgåtts mindre än någonsin,
men ändå haft de innerligaste samtalen med de bästa av vänner.
Ever.

I höjd med valet var jag uppslukad av mitt engagemang, tappade tron
på människan och valvakade i underställ tillsammans med min
tonåring.

I år har jag sett prov på fin fin vänskap mellan två eldiga treåringar
och känt mig oerhört tacksam.

Och när tårarna frös restes staket och himlen blev grå.

2010 har skänkt mig fler insikter än vad hela livet gett mig sammantaget.
Ovärdeligt. Skrämmande. Och spännande.
Vi höjer blicken och ser fram emot 2011 med tillförsikt.

Tack alla vänner för stor värme, fin vänskap och kärlek.

G o t t  N y t t  Å r  alla mina fina !

Jag hade just  skrivit klart min krönika
om barnfattigdom och skickat den till
VLT när jag får ett fint mail från en
god vän.

Hon hade så här i jultid bestämt sig för
att ett av barnen skulle få en ny mindre
tv till sitt rum. Nu undrade hon om jag
visste någon som skulle bli glad för en
begagnad 32 tummare.

Jag lovade att jag skulle höra mig för
med dig. Vad säger du? Hör av dig till
mig i fältet för kommentarer eller
skicka ett mail:
vick2ria@hotmail.com

Det här musslandet gör ont.
Därför lade jag orden i hennes
öra och skammen i hennes
knä. Hon klappade varsamt,
alldeles ordlöst och mjukt,
så där som bara hon kan.

När morgondagen blir afton
arkiverar vi det och låter det
bli ännu en skärva i den
historia som är jag.




_____________________