Jag har nyss fyllt tolv år när han ringer.
Han är pappan som jag sökt i telefonböcker och register.
Han är pappan som har en ny, egen familj,
och som under inga omständigheter får störas.
Men så ringer han.
Det är inte mig han vill prata med, inte egentligen.
Men han presenterar sig med ett namn som jag
känner som ett mantra, min pappas namn.
Vi ses på en restaurang.
Han kommenterar mitt utseende, säger att jag ser
ut som Carola och berättar om sina döttrar som både
spelar oboe och dansar.
Han betalar ur en grosshandlarplånbok, som tycks proppfull.
Efteråt känner jag en tomhet.
Jag har sökt så länge.
Var det här allt jag fick?

En kort tid senare träffar jag min farmor.
Hon är kosmetolog.
Hon ger mig smink, vars användningsområde
jag inte förstår.
Innan jag ska gå visar hon en bild av min pappa
och hans syskon när de är i 20-års åldern.
"Titta, här är de smala, men sen blev de tjocka,
så du måste nog passa dig Vicktoria!"
Och jag passar mig.
Jag passar mig för mat.
Jag passar mig för känslor.
Jag passar mig.

Sommaren därpå reser jag med mormor och morfar till Ungern.
Vi går på begravningar.
Jag äter vattenmelon.
Solen är varm.
Jag äter vattenmelon.
Mormor har en bekymmersrynka som inte vill gå bort.
Och jag äter vattenmelon.
När planet landar i Sverige sex veckor senare känner inte min mamma
igen mig.
Hon matar mig med saftsoppa hela den hösten.
Men det där hålet i magen är nu öppet
för allmänhetens beskådan, som en önskebrunn
som inte kommer att uppfylla några önskningar
någonsin.

Med anledning av SJ

Mina naglar äter upp sig själva.
Detta trots att jag gör allt som
nagelpåven föreslår.
Ändå, de obefintliga naglarna till
trots, kan jag inte undvika jakten
på den optimala röda.
Kan det här vara det optimala?
Jag tror det.

Jag har varit hos läkare,
som gick på min linje
så nu har jag piller och
sjukgymnast inbokad.
Det ser ut som om mitt bråck
vid L5 har aktiverats igen.
Eventuellt är det aktuellt med
en ny magnetröntgen.

Han tryckte inte på en knapp,
jag blev inte bra, men å andra sidan
så fick jag inte heller MS skrivet
över hela pannan.
Det känns ändå som om jag är på väg
mot en skillnad.

(Och så fick jag en komplimang vid kaffemaskinen
när jag kom tillbaka till jobbet. Och den ska jag suga
på i flera veckor)

Happy onsdag!

Jag ser Spårlöst, om bandyspelaren Viktor från Edsbyn,
som reser tillsammans med Hanna Hedlund till Vietnam
för att söka sin biologiska mamma.
Och jag bryter ihop redan innan han lämnat Edsbyn.
Det är så rörande.
Jag skakar i mina grundvalar.
Det är nästan så att jag misstänker att jag varit tvungen att
lämna ifrån mig ett barn i ett tidigare liv.

Skickar en extra kram till mina adopterade hjärtan,
ni vet vilka ni är <3

Fullmånen stirrar ner på mig
i en utkyld lägenhet på
Alléstigen.
Jag har somnat med barnen vid
läggning och nu ligger jag och
vrider mig som en kålmask.
Hålet i marken brukar vara
bekvämt, men nu är det någon
som har skyfflat igen,
plattat till så nu har jag ingenstans
att gömma mig.
Ingenstans där jag kan lägga
mina bortdomnade kroppsdelar.
Månen lyser obarmhärtigt.

Om lördagen erbjöds det handboll,
barnteater, god mat,
fantastiska vänner och sedvanligt
kaos.
Lyckligt!

En dans i bröstet om måndagen. Välkommen måndag!

Det som trendar här på morgonen bland mina vänner på FB är:

# kylan som tycks ha lamslagit allt och alla.
Jag vaknade av att mina nakenfisar ville klä på sig,
och då VET man att det är kallt.

# magsjukan som inte lämnar någon oberörd.
Vi ägnade oss åt magsjuka redan i mellandagarna
och hoppas inneligt att vi är klara.

# The Nike Blast, ett tvådagars träningskonvent som
går av stapeln i Stockholm den här helgen.
Själv har jag inte tränat sedan i början av december,
pga dödsfall, lunginflammation och nu en domnande
kropp. Kan jag ens identifiera mig som en
träningsmänniska längre?

# Bandy Man diskuterar resultatet i matchen GAIS
vs Tillberga. Där har jag inga kommentarer.

I övrigt spelar Viggo handbollsmatch med juniorlaget
idag. En match som jag vill se men inte vet hur jag ska
transportera mig och tre barn till.
På em går vi eventuellt på teater på barnbiblioteket.
Och ikväll ska jag frottera mig med Catharina,
Sara och Kristina ute på Tegeludden.

Happy lördag!

Jag hade promenerat bort till Bombardier Arena i - 15 och väntat på bussen i
17-gradig kyla tillsammans med Viggo i 30 minuter,
när tanken på dem som är sämre lottade kom.
Jag ställde källardörren och trapphuset på glänt.
Och lät meddela att jag hade en ledig soffa över.
Nu på morgonen har jag tittat förbi hos Stadsmissionen som säger sig behöva
(tjocka) stora huvtröjor i herrstorlek, bra vantar, rejäla skor och mjuka byxor.
De kläderna som normalt sett kommer in är i regel från dödsbon där funktionsplagg
lyser med sin frånvaro.

Om vi kan värma en eller två frusna människor så har vi utgjort en skillnad.
Även boenden för missbrukare så som Håven, Freja och Tennkronan i Västerås
behöver kläder.
Stadsmissionen tar emot ditt bidrag här.

Det är svinkallt.
Min kropp släcker ned.
Först höger ben och fot.
Nu vill höger arm inte samarbeta.
Så vad gör väl då litet kyla?
Ingenting alls.

Jag är en vardagsmänniska.
Inte särskilt festiv.
Alls.
Jag är heller ingen mjukisbralla,
men väl en varma sockar-människa.
På lördag ska jag gå på middag
med människor som jag tycker om
och som jag mött genom det skrivna
ordet.
Det känns snällt, om det inte vore för klädkoden;
paljetter.
Vicktoria i paljetter...
Jag är nervös.
Kommer jag få till det?
Om jag får det utlovar jag en bild.

Glöm aldrig Pela och Fadime.